Den långa backen upp till Blåhammaren

Knappt utvilade från gårdagens topptur var det dags att återuppta vår vandring längs triangeln. Nu sträckan mellan Sylarna och Blåhammaren på runt 19 kilometer.

Dimman (eller om det bara var låga moln?) hade delvis försvunnit under natten, de låg fortfarande kvar men vi hade ett klart område undertill. Toppen av Sylarna gick inte att se.

Sträckan Sylarna–Blåhammaren är inte bara den längsta, den är också mycket uppför, med nästan lika många höjdmeter som vi gick första dagen upp från Storulvån.

Höjdmetrarna var förlagda i två långa backar. Den första är upp på Enkälen, och den andra är upp till Blåhammaren.

Till skillnad från första dagen med temperaturer på över 20°C var det svalt och skönt under 10°C.

Uppe på Enkälen blickade vi bakåt och såg Sylarna fjällstation för en av de sista gångerna. Syltoppen gick fortfarande inte att se men området runt fjällstationen fick till och med lite solljus då och då när molnen skingrade sig tillfälligt.

Under vandringen var det inte så mycket variation i omgivningen utan det var mest kalfjäll. Trots det fanns mycket att se med fantastiska vyer runt om. Det var också ett rikt fågelliv.

Jag lämnade dock ornitologandet åt mina medvandrare.

Väl förbi Enkälen kunde vi blicka framåt mot dagens mål. Eftersom det knappt var några träd alls (och att vi hade hela dalen framför oss) kunde vi se allt.

Uppe på berget såg vi fjällstationen som en siluett, och i botten av dalen, fjällstugan och rastplatsen Enkälen, som var vårt nästa mål.

Väl över toppen på Enkälen hade vi inte längre något lä för vinden, som nu tog i ordentligt. Vi hade ingen vindmätare, men prognosen sa att byvinden var uppe på kulingstyrka.

Regnkläderna åkte på som vindskydd och vi traskade på med lite extra motstånd.

Här måste jag slå ett slag för mitt nyligen införskaffade regnställ från ukrainska Rock Front 🇺🇦. Det är ett ganska enkelt ställ utan något specialtyg som andas eller så utan bygger helt på mekanisk ventilation med dragkedjor som går att öppna upp helt från nederkanten upp halvvägs på armen.

På just denna sträckan var detta helt optimalt trots avsaknaden av regn. Detta eftersom jag kunde öppna upp jackan helt på sidorna och sen rulla upp ryggen. På så vi hade jag ryggen helt fri men ett fullständigt vindskydd fram där vinden träffade.

Trots gårdagens insats var vi (eller i alla fall jag) ganska utvilade där det behövdes, på höfterna och axlarna som idag åter igen fick bära vikten av all vår packning.

Vid fjällstugan Enkälen tog vi vår lunch och samlade oss för den sista långa backen. Enligt skyltarna här var det 8 kilometer kvar.

Här började vi se lite mer växtlighet, kanske för att vi nu närmade oss Storulvån (ån, inte fjällstationen).

Här kunde vi inte längre se Sylarnas fjällstation med höjden Enkälen mellan, men Sylmassivet gick inte att undkomma. Det går att se från nästan hela fjället. Toppen var fortfarande bland molnen.

Efter 8 timmar var vi framme på fjällstationen.

Vi slog upp vårt tält lite nedanför stationen där det var lite mer lä. De värsta vindarna med byar på 13m/s var vid vår ankomst, sedan skulle det enligt prognosen mojna under natten.

För säkerhets skull satte vi upp alla stormlinor vi hade med och säkrade med lite stenar vi hittade i närheten.

Kvällen avslutade vi med lite mat och ett mycket skönt bastubesök med utsikt över Storlien.