Upp till toppen av Storsylen

Äntligen dags för ett av de stora huvudmålen på denna turen, att bestiga Storsylen på 1 760 meter över havet [m ö.h].

Vi började med att tömma våra ryggsäckar på allt vi inte behövde, det som återstod blev lite varmare kläder, lite mat, vatten och våra kameror. Från 14–15 kg till runt 4 kg. Oerhört skönt.

Sen började vi ta oss uppför berget, vi hade runt 5,5 km sträcka framför oss och ungefär 700 höjdmeter.

Den första biten var bara vanlig vandring på en lite stenigare stig.

Fjällstationen blev mindre och mindre bakom oss efterhand som vi tog oss upp.

Vädret för dagen var perfekt, nästan ingen vind och soligt; Med bara lite dis.

Några kilometer upp tog stigen slut och istället blev det hopp på klappersten.

Leden var bitvis svår att urskilja, och det var inte alltid enklast att följa leden.

~4 km upp kom vi till ett parti snö som vi fick gå uppför, leden fortsatte sedan på andra sidan, men nu blev det rejält brant och det var omväxlingsvis hopp på klappersten till ren klättring. Många stenar var lösa, så man fick noga testa var man satte fötterna.

Här uppe var en liten sjö med smältvattnet från snön, den var intensivt blågrön.

Rutten vi tog upp var den uppmärkta leden som går i dalen mellan Slottet och Vaktklumpen och sedan sydost om Lillsylen upp på mitthöjden och följer sedan ryggen upp på riksgränsen och sedan upp på Storsylen i Norge.

Från mitthöjden kommer också en led från den norska sidan, så det är dubbla markeringar och var väldigt enkla att följa (röda markeringar från svenska sidan + röda T från den norska sidan).

Innan vi kom upp på den mellersta höjden på 1 624 möh (som vad vi kunde se inte hade fått något namn) klättrade vi på en slänt precis nedanför bergsrygge som hade ett lodrätt stup på andra sidan.

Sista höjdmetrarna upp på den lilla höjden var den allra svåraste biten med ren klättring på stenarna. En kort bit klättrade vi över en brant med typ 5 meters fall.

Väl uppe fick vi en belöning med utsikt åt alla håll.

Vi tog en liten paus här och åt och samlade våra krafter. Vi mötte också flera som varit uppe på toppen och vänt som vi förhörde på svårighet och tips.

Efter en paus förberedde vi oss på den tuffaste klättringen. Första biten var dock inte alls svår, bergsryggen var helt platt 5–10 meter uppe på, och det var rent berg, inga lösa stenar.

Men väl framme vid den branta biten gick det tillbaka till ren klättring, som visserligen var tuff, men inte riktigt lika jobbig som den sista klättringen efter klapperstenen (kanske för att vi nu var lite mer utvilade?).

Efter ungefär en halvtimme kom vi upp på den första höjden, riksgränsen. Här var det ett gulmålat stenröse som markerar gränsen mellan Sverige och Norge.

Från riksgränsen till Storsylen var det mest en enkel promenad på berget, dock med vetskapen om att det var ett stup flera hundra meter ned bara 1–2 meter bort.

På stora toppen njöt vi en stund av vår bedrift och av den fantastiska utsikten. Vi valde att inte skriva in oss i loggboken som fanns här för den var redan fullständigt full. Någon borde nog byta ut den eller lägga till en till.

Vägen ner var densamma som upp, men nu var det en annan typ av ansträngning, mest för knäna och fötterna som fick ta lite mer stryk vid nedstigning, men eftersom det gick nedåt gick det ändå snabbare.

Bonus var att vi också kunde åka lite pulka på våra regnkläder på snön där vi tidigare traskat upp.

När vi passerat klapperstensområdet och kom ner till den riktiga stigen började det komma in låga moln i ett av bergspassen som sedan fyllde dalen där nere. Till en början kunde vi fortfarande se fjällstationen men efter en liten stund täckte molnen allt.

De sista kilometrarna hade vi knappt 50 meters sikt och det blev väldigt fuktigt och kallt.

Vi hade nu sett toppen av Storsylen för en av de sista gångerna på hela turen, från detta var den nästan konstant täckt av moln. Vi hade verkligen öerhörd tur!

Efter ungefär 8 timmar sedan vi lämnade fjällstationen var vi äntligen tillbaka. Vår belöning blev lite varm mat och varsitt tygmärke för toppturen.