I sommar är planen att vandra i Jämtlandsfjällen, mer specifikt Jämtlandstriangeln med en topptur upp till Storsylen.
Planen är 4–5 nätter där vi sover i tält i närheten av fjällstugorna.
Initial planering är att köra medsols, med utgångspunkt från Storulvåns fjällstation.
Min tanke är att jag kommer bära både tält och stormkök för 2 personer eftersom min egen packning i övrigt är väldigt mycket lättare än Jossans.
Se all utrustning på Packstack.
Detta blir vår första vandring med flera övernattningar där vi behöver ha med oss mat för de flesta av dagarna under hela vandringen. Så vi har lite matplanering framför oss.
Under våren tänkte jag experimentera lite med vår mattork och göra så mycket egen torkad mat som möjligt och testa vad som är gott och funkar.
Som den kartnörd jag är så har jag så klart funderat över vad jag vill ha för kartor med. Jag har redan Calazos fjällkarta över området (som jag tänkte klippa ner till rätt storlek) samt min Garminklocka med inbyggda kartor (samt ruttning).
Men finns det något mer? Ska jag ladda ner lite data från Lantmäteriet och göra en egen fjällkarta? Finns det nån orienteringskarta? Jag ska leta lite.
]]>Anledningarna då var många, främst att jag då kände att Ghost rörde sig i en riktning bort från mig, från Markdown mot nyhetsbrev. De hade några år innan tagit bort funktioner som jag använde, som möjligheten att redigera på mobila enheter i samband med att de lanserade ett nytt redigeringsgränssnitt.
Jag hade också en egen vilja att komma närmre koden; Att kunna styra varenda HTML-tagg och samtidigt lära mig mer om webbstandarder.
11ty då var perfekt och jag har lärt mig mycket under de senaste 5 åren. Bloggen här har varit min egen testmiljö för webben.
Mycket har förändrats sen dess, både med mitt eget bloggande och på webben i stort. Den sociala webben (ActivityPub) har hänt på riktigt och finns nu integrerat på flera plattformar, till exempel Ghost och Wordpress. Själv känner jag för att skriva lite mer och vill minska hindren för det.
Mellan 2021 och nu har jag skrivit i mitt kodredigeringsprogram (Jetbrains IDEA) i ren Markdown och har sedan publicerat via Git till mitt kodrepositorium som sedan har aktiverat en ombyggning av min blogg på min VPS, runt 6-7 minuter senare är bloggen uppdaterad.
Det har fungerat ganska bra, men lösningen jag hade från början för redigering på mobilen med hjälp av Markor + MGit slutade fungera för något år sedan. Så all redigering har fått vara på en dator med access till mitt Gitrepositorium.
Det kändes därför naturligt att gå tillbaka till Ghost och testa detta igen. Jag bryr mig fortfarande inte så mycket om nyhetsbrevsfunktionaliteten, men har det aktiverat så om någon vill följa bloggen den vägen finns det som ett alternativ.
Man kan nu följa både med webbflöden, sociala webben eller e-post.
Vissa saker är dock inte möjligt med Ghost, specifikt externa datakällor. Jag har därför satt upp en ny 11ty server som är en liten del av den gamla bloggen som bara bygger sidor med det dynamiska innehållet som jag använt. Till exempel med data från Strava, Steam, Inoreader, Brewfather, Packstack m.m.
Detta laddar jag sedan med lite HTMX på vissa specifika sidor som till exempel Just nu. Mitt flöde för länktips (länkbloggen) ligger helt på denna nya sida och ska omdirigeras för de som följt det.
]]>I skrivande stund är våren verkligen på väg (typ bara en eller två dagar bort innan SMHI klassar det som meteorologisk vår) men för bara några veckor sedan var Vättern så pass frusen att det gick att gå flera hundra meter ut.
Jossan och jag gick ut en bit och tog även med oss drönaren. Isen som frusits periodvis hade bildat många olika sorters mönster.
Efter Omberg var det dags att köra vidare till nästa destination, Tiveden! Men först tog vi ett kort stopp för lunch i Askersund.
Tidig eftermiddag kom vi fram till Tiveden. Vi valde att utgå från entré Vitsand eftersom den var nära den lägerplats (Käringaudden) vi valt. På det viset kunde vi lämna en del av vår utrustning i bilen och slapp släpa på den när vi var ute och gick.
Första dagen valde vi att gå den lite kortare, men relativt tuffa leden Tärnekullerundan. Beroende på riktning (vi följde den medsols) så går den först genom en ravin där man får klättra över stenar. Det hade regnat hela förmiddagen så det var otroligt halt. Efter ravinen kommer man upp till den platta toppen och går bland blåbärsris.
Från toppen klättrar man sedan ner bland stora klippblock och genom en grotta (Vitsandsgrottorna). Från stigen ser man ned mot Vitsandstärnarna, två sjöar som ligger norr om Vitsand.
Efter vår lilla runda upp på Tärnekullen gick vi tillbaka till Vitsand och tömde bilen.
Nästa uppdrag var mat och hitta en bra plats för vårt tält!
Vi var inte först, men bland de första att komma till Käringauddens lägerplats. De som var först hade hittat vad som nog var den bästa platsen, en stor öppen yta utan allt för mycket rötter.
Vårt lilla tunneltält är inte så kräset dock, vi hittade en fin plats mellan två träd där vi kunde slå upp tältet.
Några timmar senare dök det upp två familjer som slog upp sina tält en bit bort. De var nog lite mer nybörjare för det tog en väldigt lång stund för dem att slå upp sitt tält, men det blev nog rätt bra till slut.
Det enda som återstod var att fixa lite mat på de väldigt fina grillplatserna. De har verkligen lagt mycket resurser på att få en bra standard i nationalparken.
Små detaljer som att ledmarkeringar och bänken runt grillplatsen har samma hexagonform som nationalparkslogotypen, eller att ledmarkeringarna är tillgänglighetsanpassade med både färgkodning och symboler för de utan färgseende, är väldigt trevligt. Någon har verkligen brytt sig!
Nästa dag var det bara vandring som stod på schemat. Vi hade valt ut Stigmansrundan som vårt mål för dagen. Det är en kort led på 4,2km, men som är beräknat att ta runt 3 timmar att gå. Den passerar många av de finare platserna som Stenhälleklack, Stenkällan samt Stigmanspasset.
Vi gick leden motsols. Vi började att gå ner i ravinen mellan Stenhälleklack och Svartsjöklack. Nere i ravinen är det ett litet speciellt klimat som gör att vissa mossor som annars mest finns i fjällmiljö växer här.
Från leden finns ett sidospår som går att ta, upp på Stenhälleklack.
Denna hade vi läst om och såg fram emot. Det skulle gå att se HELA VÄGEN TILL VÄTTERN!
Leden upp gick först upp för några trappor, sen var det brant upp längs med en klippa.
Väl uppe fick vi vår belöning, utsikt hela vägen till Vättern, som utlovat. Men kanske inte riktigt vad vi förväntade oss. Särskilt inte efter att dagen innan varit på Omberg med utsikt flera mil i alla riktningar.
Efter Stenhälleklack följde vi leden bort mot huvudentrén som gick över en massa kala klippor. Terrängen på denna delen av leden påminde väldigt mycket om delar av Höga kusten. Om jag skulle säga att något utmärkte Tivedens nationalpark så är det just variationen. Från mossiga raviner till höga kala klippor på bara några hundra meter.
Efter huvudentrén där vi åt en lätt lunch gick vi vidare på den norra delen av leden. Den slingrade sig genom en för Småland ganska typisk tallskog med blåbärsris (fast väldigt mycket äldre och orörd). Lite då och då skymtas Trehörningen eller någon tjärn mellan träden.
Längs delar av leden var vegetationen runt stigen helt övervuxen med meterhöga blåbärsbuskar och annat.
Sen helt plötsligt öppnar det upp sig och så ligger det gigantiska klippblock utan något annat runt.
Till slut kom vi tillbaka där vi gick på leden och till anslutningsleden bort till entré Vitsand som ledde oss bort till bilen.
Enligt nationalparkens regler får man bara sova över en natt (även om man flyttar till en annan lägerplats). På grund av det hade vi två alternativ, antingen köra hem sent på kvällen, eller att hitta en annan plats att sova på. Vi valde det senare alternativet.
Sju minuter (med bil) norr om nationalparken ligger ett gammalt torp där STF driver vandrarhemmet Tivedstorp.
Vandrarhemmet kändes precis som varenda STF-vandrarhem jag varit på. Trevlig personal, gamla, slitna, men välstädade lokaler och mycket charm.
Vi betalade för en tältplats för natten och fick då också tillgång till köket och duscharna. Det visade sig sen att vi var de enda som skulle tälta, alla andra hade hyrt stugor, så vi hade duschar, kök och tältplatsen för oss själva.
Tiveden kommer vi att besöka igen!
]]>Tredje gången gillt?
Vi har varit i Omberg två gånger tidigare, först 2017 då vi var där i två dagar. Första dagen paddlade vi havskajak från Hästholmen upp till Stocklycke hamn i fantastiskt väder med sol och värme. Andra dagen vandrade vi delar av Älvarumsleden men fick avbryta på grund av mycket kraftigt regn.
2020 var vi där ytterligare en tur men bara över dagen och det .
2025 var det dags för revansch. En dags vandring med övernattning, och vi hade kollat ut vädret dagarna innan så att det skulle vara bra förutsättningar.
Denna gången hade vi tittat ut Ellen Keys led som går söder om Stocklycke och passerar många fina områden. Vi gick leden moturs med att gå mot Stocklycke hamn.
Därifrån följer leden vattnet genom en fin gammal bokskog ner mot Ellen Keys strand
Sedan går stigen längs med bilvägen (med fina utsikter över Ödeshög) upp mot Omberg turisthotell, men svänger av in i skogen en bit innan. Sen är det en ganska lagom stigning upp till Ombergs högsta punkt, Hjässan, 263m över havet (175m över Vättern) med utsikt åt alla håll.
Från Hjässan går leden sedan förbi Hjässatorget och tillbaka till Stocklycke. Längs leden fanns flera fina tältplatser som vi kunde välja att slå upp vårt tält för natten. Det lockade lite att sätta upp det i söder med utsikt över Ödeshög, men vi valde till slut Stocklycke hamn.
Kvällsmaten blev grillad korv och spagetti.
Dagen efter skulle vi bege oss vidare på vår tur runt Vättern upp mot Askersund och sen Tiveden.
Det finns flera att köra ut från Omberg, men om man ska norrut är det enda vettiga alternativet vägen via Ombergs västra väggar som går nästan lodrätt ner mot Vättern. De senaste två gångerna vi var här var det väldigt mulet och dålig sikt.
Tyvärr var denna dagen inget undantag. Västra väggarna bjöd på svindel, men ingen utsikt.
Bättre lycka nästa gång?
]]>2013 skaffade jag min första hemmaserver, en DS212j från Synology som jag köpte främst för att ha ett bra ställe att lagra mina bilder. Ganska snabbt växte jag dock ur den och 2016 valde jag att uppgradera till DS916+, också från Synology. Den hade plats för fler diskar och betydligt bättre processor som gjorde det möjligt att drifta lite fler applikationer, särskilt via Docker.
Efter 9 år känner jag att jag vuxit ur den också. Delvis på grund av lagringsutrymmet på 4 diskar men kanske mest på grund av operativsystemet DiskStation som visserligen är baserat på Linux samt har ett väldigt smidigt gränssnitt och några riktigt bra applikationer men som är ett stängt system och som inte längre får mer än säkerhetsuppdateringar.
Nya servern är ett hemmabygge som jag själv kan uppgradera och utöka över tid. Den är byggd för operativsystemet Unraid som är perfekt för att successivt kunna bygga ut lagringen över tid på ett smidigt sätt och det är väldigt enkelt att drifta egna applikationer (mest via Docker).
Mina behov har under de senaste 9 åren vuxit rejält (efter hand som jag lärt mig mer och ändrat min inställning till molntjänster och därför driftar fler tjänster själv).
På grund av det valde jag att höfta till lite grann i valet av komponenter, istället för att köpa något som täcker mina behov idag och sen behöva uppgradera igen om några år.
| Umbreon (Synology DS916+) | Garbodor (Unraid NAS) | |
|---|---|---|
| Processor | Intel N3710 4x1,6 GHz (2,56 Ghz) | Intel i3-13100 4x3,4 GHz (4,5 Ghz) |
| Minne | 8GB DDR3 | 32GB DDR5 |
| SSD cache | null |
1TB (i RAID) |
| Lagring | 4 diskar | (Upp till) 8 diskar |
| Ethernet | 1 GbE | 2,5GbE |
(Ja, jag gillar att döpa alla mina enheter efter Pokémon)
Chassit jag valde att bygga i är Jonsbo N3, ett kompakt NAS-chassi med plats för 8st 3,5"-diskar och några 2.5"-diskar. Enda problemet var egentligen att hitta ett moderkort med tillräckligt många SATA-portar. Jag tittade ett tag på specialbyggda NAS-moderkort som hade alla portar, men jag kände inte riktigt att jag litade på att beställa en så pass central del från Kina utan garanti, så det blev ett gejmingmoderkort som jag sedan kompletterade med en m.2—SATA-adapter.
Chassit valde jag att fylla med tysta Noctua-fläktar, jag snålade lite på processorkylaren och körde på den medföljande, men det blir nog en uppgradering så småningom eftersom den är väldigt högljudd under belastning.
Normal filåtkomst är runt 5 gånger så snabbt eftersom jag kan använda en SSD cache istället för att läsa direkt från arrayen av roterande metall. Den nya processorn har en högre basklocka än den gamla hade i boost och minnet är 4 gånger högre. Just minnet var nog det som kändes mest onödigt just nu, men om jag ska köra flera virtuella maskiner som jag funderat på så kan det snabbt behövas.
En framtida tanke är att ha en VM som bara är gjord för att köra OpenDroneMap och då hade jag egentligen velat ha flera hundra GB i RAM.
🤷
Det enda som har blivit en försämring är energiförbrukningen. Servern har runt 30-40W i effekt under baslast. Min gamla server hade sina komponenter skräddarsydda för att fungera ihop och hade därför extremt låg energiförbrukning, oftast runt 3–6 watt. I teorin kan jag få ner energiförbrukningen betydligt mer, men eftersom jag driftar många olika applikationer så blir det inte så att processorn går ner i de djupare C-states. Oavsett så är 40W inte särskilt dåligt, bara runt 1 kWh om dagen. Vissa komponenter, som till exempel mitt m.2↔6xSATA-kort drar mer energi än om det skulle varit SATA portar direkt på moderkortet.
Nog sagt om hårdvaran. Det som visade sig vara kronjuvelen i projektet är operativsystemet Unraid.
Efter någon månads användning så är jag så nöjd som det går att vara. Det är otroligt stabilt och väldigt enkelt att drifta lite vad som helst. Unraid gör det möjligt att gå från “jag kanske ska prova att hitta ett alternativ till Google Photos” till att ha en fullt fungerande Immich-server på under 5 minuter.
Fantastiskt!
Det enda som jag egentligen kan ha synpunkter på är Unraids beslut att själva operativsystemet ska ligga på ett USB-minne, och att licensen är direkt knuten till det. Jag hade mycket hellre haft det på en riktig disk eller partition.
Men eftersom det sällan skrivs till minnet utan bara läses bör det inte vara ett allt för stort hinder i längden. Jag hoppas verkligen det inte blir som med alla mina tidigare Raspberry Pis där minneskortet dör på väldigt kort tid på grund av allt skrivande.
Här är en liten tabell över det jag driftar just nu, bredvid den tidigare tjänsten jag använde (om det finns).
| Kategori | Tidigare | Garbodor (Unraid) |
|---|---|---|
| Smart hem | Home Assistant (Umbreon) | Home Assistant |
| Smart hem | ESPHome | |
| Smart hem | Mosquitto | |
| Smart hem | NodeRED | |
| Övervakning | Surveillance Station (Umbreon) | Frigate |
| Fotolagring & delning | Google Photos | Immich |
| Backup | Hyper Backup → Synology C2 (Umbreon) | Duplicati → Backblaze B2 + Umbreon |
| Ljudböcker | audiobookshelf | |
| Reverse Proxy | Synology Proxy (Umbreon) | Nginx Proxy Manager |
I ett kommande inlägg tänkte jag gå in lite mer på Home Assistant och hur jag konfigurerat mitt smarta hem.
]]>Förra helgen var vi och gick en promenad i det fantastiska vädret i Slottsbergets naturreservat, eller Lyckås ekskog, som det också heter.
Det är ett litet naturreservat i Skärstad nordost om Jönköping som inte är särskilt välbesökt. Många av stigarna blir nästan helt övervuxna på sommaren.
Hela slingen är bara strax över 2km i längd, men bitvis är den teknisk med förrädiskt underlag med många stenar, ojämn mark, och vid detta besöket var även den norra bron (som bara är en liten spång) bortspolad. På grund av det fick vi passera bäcken genom att hoppa över stenarna.
Trots den korta slingan bjuds det på väldigt fina vyer. Vi passerade tre fina utsikter, en som är allra längst ut till väster ute i en hage (ej utmärkt på kartan). där kunde man se västerut mot Landsjön. Sedan fanns den nordvästra utsiktsplatsen högst upp på berget där man kunde se ut över Skärstaddalen.
Sist passerade vi den östra utsiktsplatsen, där ser man även Skärstad.
Orienteringsklubben (IF Hallby SOK) fick en förfrågan från gymnastiklärarna på Talavidskolan om att rita en ny orienteringskarta för deras skolgård. Nyligen byggdes en helt ny skolbyggnad där och runt halva skolgården var helt omgjord, så det behövdes verkligen en ny karta.
Den gamla kartan ritades av Jönköpings orienteringsklubb, och tanken var nog att de skulle rita den nya också; men på grund av O-ringen som kommer till stan nästa år har de fullt upp med att rita kartor för det och frågan gick vidare till vår klubb som inte är lika involverad där.
Jag har redigerat och uppdaterat kartor tidigare men aldrig ritat en från grunden. Jag tänkte att detta skulle vara ett perfekt tillfälle att träna lite på kartritningsprogrammet för orienteringskartor och samtidigt sätta mina GIS-kunskaper på prov.
Ritprogram för orienteringskartor skiljer sig lite från andra kartprogram i att man inte främst jobbar i geografiska mått där allt har en exakt representation i verkligheten (GIS) utan man jobbar direkt i slutmodellen som är gjord för tryck på papper och är i millimeter. När man ritar ut ett staket till exempel så mäts det i millimeter på pappret snarare än hur långt det är i verkligheten. Sen har programmet en inbyggd modell för att också mappa positioner och mått på kartan mot hur de skulle vara i verkligheten, en intressant mix!
Steg 1 för att börja rita en karta är att samla in data. Med utgångspunkt från en av våra tidigare kartor på området gjorde jag en snabb karta med tillräckligt mycket landmärken (som byggnader, staket m.m.) för att kunna göra vettiga anteckningar på plats.
På plats gick jag sedan runt och gjorde en nekel skisskarta ovanpå min initiala karta samtidigt som jag dokumenterade med kamera från marken (lärdom till nästa gång: ta alltid fler bilder och med vidvinkel).
🍃
Därefter var det dags för en grej jag experimenterat med på sistone: fotogrammetri.
Med min drönare flyger jag i ett mönster från en specifik höjd med kameran i vinkel rakt ned (nadir) och tar många bilder. Drönaren har inget programmerbart läge (vilket både tidigare och nyare modeller av samma drönare har) utan jag använder mig bara av sekvensbildtagning, oftast 2 eller 3 sekunder och flyger så jämnt jag kan.
Med OpenDroneMap kan jag sedan använda mig av fotogrammetri för att sy ihop bilderna i en mosaik till ett ortofoto som med lite finjustering (georeferering) går att göra till ett perfekt bakgrundslager att kartlägga efter. Ofta går det bra att använda sig av Lantmäteriets flygfoton som är av samma typ. Skillnaden är att de tar sina bilder på 2 500–7 400 meters höjd och jag tog mina bilder på 40 meters höjd. Kvalitetsskillnaden på grund av det är betydande.
I vanliga fall när man fotograferar med drönare behöver man få ett spridningstillstånd från Lantmäteriet för att få publicera bilderna (i skrivande stund är det en handläggningstid på nästan 3 månader!), men det finns vissa undantag, till exempel det för offentliga platser (skolgårdar utanför skoltid är offentliga platser i Jönköping) där man inte behöver detta tillstånd.
Med all data insamlad så var det sedan kartläggningen kvar. Men först måste jag sätta upp själva dokumentet. Jag använde mig av OpenOrienteering Mapper, som är ett fritt och öppet alternativ till OCAD som annars är branschstandardverktyget.
För dokumentet valde jag inställningarna SWEREF99 TM (EPSG:3006) för projektion; Det finns egentligen bättre, mer lokala varianter som SWEREF99 13 30 som är mer korrekt för Jönköpings longituder, men för orienteringskartor behövs inte riktigt den precisionen. Vad jag förstått så använder alla i Sverige samma projektion, och då blir det väldigt enkelt.
Inom orientering så är det magnetiska norr som är intressant och eftersom den flyttar sig får man justera kartan regelbundet. I Jönköping just nu är den runt 5,86°, jag avrundade till 6°.
Det sista att göra innan kartläggningen började var att ladda ner aktuell symboluppsättning. Jag laddade ner senaste sprintnormen från svenska orienteringsförbundet ISSprOM 2019-2. I samband med att jag letade rätt på symboluppsättning så stötte jag även på internationella orienteringsförbundets wiki som sedan blev ovärderlig under kartritandet för att kolla upp symboler.
🍃
Själva ritandet var sen inte så komplicerat. Jag la in ortofotot från tidigare som ett bakgrundslager i programmet och sen kalkerade jag så gott jag kunde med stöd från alla bilder jag tog på marknivå.
Efter några dagars ritande och även lite dialog med idrottslärarna kring hur deras behov såg ut var jag ganska nöjd. Det som återstod var mest en kontroll på plats och lite finjustering kring detaljer som jag hade dålig dokumentation kring (särskilt träden uppe vid vägen till vänster i bilden eftersom de helt täcks på flygfoton av löven i trädkronorna).
OpenOrienteering Mapper finns som en app för Android som kom väl till pass. Istället för att skriva ut en pappersversion laddade jag upp kartan på surfplattan och tog med mig den när jag gick runt. På det viset kunde jag göra redigeringar direkt på plats också.
Sen var kartan färdigritad!
Här är det färdiga dokumentet som vi sen skickade till skolan. Jag la till lite extra information för framtida kartritare som exakt vilken standard den gällde, när den ritades och deklinationen. Den är gjord för att skrivas ut på vanliga A4-ark.
Under helgen läste jag Olle Lidboms nya bok Skolplattformen som går in bakom kulisserna, en fantastisk och intressant skildring som jag sträckläste. Stor rekommendation!
Det som fascinerade mig mest var krocken mellan två olika ideologier; på ena sidan kommunförvaltning och konsulter från flertalet bolag (med många förlegade tankar om hur system ska byggas kombinerat med en gnutta girighet och korruption) och på andra sidan ett gäng föräldrar beväpnade med stor teknisk kompetens och öppenhet (både i form av sitt sätt att bygga sin konkurrerande app men också sitt sätt att kommunicera öppet, då främst på Twitter).
“Jag har en app i min telefon, och den tar beslut om hur utseendet ska se ut. Har jag en Samsung gör den vissa val, en Appletelefon gör andra…Någonstans måste man dra en gräns. Det rimliga stället att dra gränsen är vid API:et”
— Christian Landgren i ett möte med Stockholms kommunförvaltning, från Olle Lidboms bok Skolplattformen
Det som Öppna skolplattformen skapat var just en ny användaragent i form av en app som bara gjorde exakt samma sak som en webbläsare gjorde, men presenterade det på ett annat (bättre) vis.
Kommunen i sin tur ville ha kontroll hela vägen (som de också tog upp under samma möte). Bäddat för en konflikt.
Boken fick mig att ännu mer uppskatta vilken fantastisk plattform webben är.
Webben, när den fungerar som bäst, fungerar på just detta vis där det aldrig från webbplatsägarens håll går att fullt ut kontrollera hur informationen presenteras. Informationen skickas till en webbläsare eller användaragent som de också kallas som sedan presenterar informationen utifrån en mix av hur webbplatsen/applikationen är uppsatt, hur användaragenten är konstruerad och hur användaren har ställt in sina preferenser i användarangenten.
Under åren har jag gått till att uppskatta just detta mer och mer. Det är verkligen en feature och inte en bugg med webbplattformen. Det är också varför jag uppskattar flera av våra nya lagar som kom från Tillgänglighetsdirektivet som kodifierar vissa av dessa tankar i juridik utöver det som redan fanns i kod.
Det är ytterligare ett exempel på varför många organisationer gillar appar så mycket och som Stockholms kommun tog upp i mötet jag nämnde tidigare: det ger större kontroll än de skulle haft på webben.
Avslutar med ett till lästips om användaragenter från Cory Doctorow: The disenshittified internet starts with loyal “user agents”
]]>I måndags var vi och vandrade i Stenshuvud nationalpark på Österlen.
Det finns flera bra parkeringar att utfå ifrån när man ska vandra i nationalparken (se kartan längre fram i inlägget), en till norr vid Kiviks musteri, en i söder intill Rörums sommarby och en i mitten där Naturum finns. Vi valde den vid Naturum.
Stenshuvud är inte en av våra största nationalparker (enbart 400 hektar) och det tar inte särskilt lång tid att gå runt så den lämpar sig perfekt för en dagstur. Själva berget är inte särskilt högt men formen och branten gör ändå det till ett häftigt landmärke. Det ska ha använts som ett sjömärke i hundratal år, troligtvis eftersom det är väldigt synligt från sjön. Från land syns det knappt eftersom man kommer från Linderödsåsen som är högre (och som Stenshuvud är avslutningen för).
De större lederna i parken är som en åtta där en slinga (Kortelsslingan, i lila på kartan) går upp på höjden Kortelshuvud och en slinga som går runt Stenshuvud upp till Hälleviken (Hälleviksslingan, i ljusblått på kartan).
Sedan finns några mindre leder, mest nämnvärd där är självklart Stenshuvudslingan som går upp på berget från Naturum (märkt i rött på kartan) samt Skåneledens etapp 5 som går genom parken (i streckad orange linje på kartan).
Vi valde att gå den södra leden upp på Kortelshuvud först för att sedan gå norrut. Den mesta av skogen i Stenshuvud nationalpark består av öppen bokskog (min favorit 💚).
Från Kortelshuvud syns den mäktiga höjden på Stenshuvud mot Hanöbukten.
Mellan Kortelshuvud och Stenshuvud är det en hel del öppna ängar som bryter bokskogen. Här bestämde vi oss snabbt för att vi var tvungna att ta ett bad senare på dagen eftersom det blivit väldigt varmt i solen.
Stora delar av Stenshuvud är väldigt stenigt och det är viktigt att kolla var man sätter fötterna så man inte trampar snett.
Promenaden upp på berget gick långsamt, vi hade inte bråttom så vi lät det ta tid för att spara energi och inte bli allt för varma (sen är det knappt fler höjdmeter än en vanlig promenad upp till Stadsparken är i Jönköping).
Uppe på höjden belönas vi sedan av inte mindre än tre olika utsiktsplatser som vätter i tre olika riktningar. Södra och norra toppen hade bäst vyer (enligt mig).
Efter toppen följde vi sedan Skåneleden en bit nedför trapporna för att sedan gå Hälleviksslingan förbi Kiviks musteri för lite fika.
Badplatsen var lägligt nog placerad vid slutet av Hälleviksslingan nära Naturum. Vi avslutade dagen med ett svalkande dopp. 🏖️
]]>I veckan kom vi äntligen iväg på en tur som vi pratat om ett tag, en cykeltur till Visingsö, på Visingsö, och hem från Visingsö. Ursprungligen planerade vi att resan skulle vara över tre dagar med två nätter på ön men andra planer gjorde att vi tryckte ihop det till två dagar.
På första dagen (i torsdags) var det enda målet att ta oss fram till Visingsö samt att hinna dit innan restaurangerna stängde på kvällen. Vi valde att inte ha med oss så mycket egen mat eller matlagningsgrejer utan att köpa all mat på vägen.
Vädret på första dagen var optimalt, det blåste kraftigt i precis rätt riktning som gjorde att vi i princip cyklade i vad som kändes som vindstilla eftersom vi rörde oss i vindens hastighet.
Trakterna längs gamla Riksettan (Grännavägen) är fantastiska mellan Jönköping och Gränna. Landskapet skiftar mellan öppna åkrar, djupa skogar, mysiga hagar och är fullt av gamla fina hus. Att det inte är särskilt mycket trafik gör det till en fantastisk upplevelse från cykelsadeln.
Framme i Gränna efter ungefär 45km var cyklingen för dagen över och endast en båttur återstod till vår destination. Båten går en gång i halvtimmen ungefär och är så smidig som den kan bli.
Kollektivtrafik 💚
Framme i Gränna tog vi oss upp till ställplatsen där vi slog upp vårt tält intill ekskogen. Vi valde ställplatsen över andra, gratis tältplatser som den som ligger norr om hamnen för att vi ville få tillgång till dusch och toaletter. (Att få duscha på kvällen är svårslaget efter en dag på cykeln)
Andra dagen började vi med att äta frukost på restaurang Framnäs uppe i byn. Med magarna fulla var vi redo att ta oss an dagen. Vi började med att möta upp två kompisar som kom in med morgonfärjan med sina cyklar.
Cykelturen började söderut genom ekskogen ner mot Näs slottsruin. Precis som första dagen var det soligt och fint, nu med lite mindre vind.
Därifrån cyklade vi sedan norrut. På vägen stannade vi och åt glass (jag åt en vaniljglass och Josefine åt en med polkasmak). Innan vi cyklade söderut mot hamnen tog vi även ett dopp på Strandudden, det var friskt (vi var i princip de enda som gick i vattnet). Jag gissar på att det var kanske 16–18°C.
Framme i hamnen igen efter ungefär 6–7 timmars cykling var det dags att börja tänka på att ta oss hem till Jönköping igen. Vi hade inte längre kattpassning och var tvungna att komma hem samma kväll.
Men innan vi började cykla tog vi ett mål mat på Pir Kro i Gränna hamn och fyllde på energierna.
Även om både Gränna och Jönköping ligger på samma höjd och man cyklar exakt samma sträcka mellan städerna så skiljer sig de två olika riktningarna åt väldigt mycket på cykel.
Norrut mot Gränna är det (på sträckan som vi tog) tre branta backar med en lång nedförsbacke på slutet där man får tillbaka alla höjdmeter på en gång. Söderut mot Jönköping är det istället en väldigt lång backe på slutet och de branta backarna (nu nedför) märks knappt. Det gör att det borde kännas betydligt lättare att cykla hemåt.
Med nu ungefär 80km i benen så kan jag inte påstå att det var så det upplevdes. Trots det tog vi oss hem en halvtimme snabbare än det tog att cykla till Gränna.
Utrustningslistan Bikepacking till Visingsö på Packstack
En liten löprapport från Tiomila 2024 i Nynäshamn.
Äntligen var det dags för Tiomila igen! Det var två år sen vi sprang sist, då i Örebro. TC var på Kvarnängens idrottsplats med väldigt fina faciliteter med riktiga inomhusduschar (jämfört med vad vi orienterare normalt är vana vid som till exempel en dusch bestående av en lastpall och en vattenslang).
Till skillnad från tidigare år så gick starten (för herrarna) på dagen och höll på i tre sträckor, därefter var det uppehåll till 23:30 då sträcka 4 jaktstartade (alla lag som var mindre än en timme efter första laget). De lag som var mer än en timme efter första laget startade från 00:30 i en vågstart.
Anledningen till detta var att lägga ett större fokus på damkavlen som blivit förringad i många år, att det sen blev bättre även för herrarna är ju bara bra. Damkavlen hade sin start efter att herrarna haft sina första tre sträckor, därefter hade de ett uppehåll till morgonen därpå och hade sina avslutande sträckor efter att herrarna gått i mål. Detta gjorde att damerna kunde få full fokus på både lajvsändning och TC. Och vem vill inte se Tove Alexandersson och Stora Tuna OK dominera? (vilket de gjorde)
Detta året sprang jag sträcka 2 som var på 7,2km (fågelvägen) och det var helt på dagtid. Vi hade ett kombinationslag tillsammans med Anderstorps OK som vi även sprang med i Örebro.
Efter en stark första sträcka skickade Niclas ut mig i skogen. Jag gick ut stabilt och tog första kontrollen utan några problem (fick dock klättra lite i en ravin som jag körde mitt vägval igenom); det gick även bra till kontroll 2.
Sen började “problemen”. Banan var lagd enligt något som verkar kallas “Stockholmsorientering” där svårigheten oftast inte består av vägvalen utan vid själva kontrollpunkten, när man väl kommit in i den lila ringen så kan det vara svårt att hitta kontrollpunkten som kan sitta dold och otydligt.
Detta var jag inte alls van vid.
På i stort sett alla följande kontroller gjorde jag någon form av miss inne vid kontrollpunkten, inget som kostade många minuter men några sekunder vid varje blev det, som ackumuleras.
Vägvalen var inte särskilt svåra, jag valde omvägen i ett högre tempo vid de tillfällen det erbjöds. Till exempel mellan kontroll 7 och 8 där jag körde på rakt ut till vägen och följde den upp, just det tror jag var klokt eftersom jag sprang ikapp några som tog det mer genare vägvalet.
Måste även nämna kartan. Jag tror aldrig jag sprungit på en karta som varit så välritad (av Roger Åsberg). Så stort plus på det!
Precis på slutet (mellan kontroll 12 och 13) gjorde jag en rejäl vurpa där jag fastnade med snörningen i en rot och jag föll med huvudet rakt ner i en lerpöl och snörningen flög av på mina skor. Det var dock bara att klicka tillbaka snörningen på skon och dra åt så kunde jag fortsätta och avsluta loppet. Tyvärr överlevde den inte (snörningen var av typen BOA), men det verkar som att det finns livstidsgaranti (vad nu det betyder) och de skickade ett reparationskit som jag får om några dagar.
Som vanligt med Tiomila och andra stora lopp så är det nervöst före, intensivt under och skönt när man är i mål. Nu när tröttheten äntligen släppt börjar jag svagt ladda upp mentalt inför nästa års upplaga i Finspång.
]]>Tyvärr har jag inte kommit ut med nya cykeln på ett tag på grund av vädret, planen är inte att sätta på vinterdäck på den utan den får vara en tresäsongscykel.
Stigcykeln däremot fick på sig mina två och ett halv kilos dubbdäck har är fullt redo för alla äventyr. Jag har försökt undvika att cykla när det varit allt för kallt men när temperaturen närmar sig nollan så har jag passat på. Jämfört med den varma delen av året så blir turerna betydligt kortare, delvis för att jag tycker det känns lite riskabelt med längre turer ifall man skadar sig eller cykeln och sen är det mycket jobbigare att cykla både på grund av snö och is men också för att man har så mycket mer kläder på sig.
De flesta turerna var nära, men förra helgen gjorde jag ett undantag och cyklade upp till den fantastiska utsikten uppe vid Gestra, en tur jag planerar att ta ofta till sommaren.
Ett tag var jag orolig att molnen som jag cyklade i var för låga, men strax innan jag kom ned till utsiktsplatsen skingrade de sig.
På vägen tillbaka tog jag en sväng förbi Oset där isen delvis smält och gjort vattnet till en nästan perfekt spegel.
För ett riktigt intensivt träningspass så rekommenderar jag att köra cykling i djupsnö i Stadsparken, roligt och det kommer med garanterad puls!
Jag har länge bara haft två cyklar, min gamla Crescent stadscykel och min Orbea stigcykel. Stadscykeln har jag använt främst för ärenden i stan, typ handling och transportsträckor i närområdet. Stigcykeln har fått fylla alla andra roller, skoj i skogen, långrundor, bikepacking, transportsträckor m.m.
Eftersom min stadscykel är lite av en skrothög nuförtiden (den har 16 år på nacken och jag ger den inte så mycket kärlek som den skulle behöva) så har stigcykeln fått fylla alla roller som stadscykeln inte klarar av. Det har lett till att den har hamlat lite i riskzonen att bli en frankenbike med modifieringar för att göra den mer bekväm på framförallt långa distanser och inte det den är gjord för: skoj i skogen!
Istället blev det n+1 med en svart Merida Silex 400 i storlek S, en gruscykel konstruerad med inspiration av geometrin från stigcyklar och perfekt för bikepacking.
Så nu kan stigcykeln få vara det den vill vara.
Det första jag gjorde var att lackskydda cykeln med samma metod som Krister Isaksson skrev om i sin blogg. Resultatet blev fantastiskt och vatten bara rinner av ramen. Enkelt och bra resultat.
Just långa distanser är något jag är sugen på att testa, mina längsta rundor på stigcykeln har varit på runt 3 timmar och var ganska obekväma mot slutet (säkert delvis för att jag är dåligt tränad). Förhoppningsvis ska gruscykeln funka bra för detta, även för ännu längre rundor!
Med en ny cykel blir det också dags att öppna pysselverkstaden för att tillverka lite nya cykelväskor, först ut är en liten kompakt styrväska för att kunna ha lite verktyg, telefonen och lite snacks i.
Röttle är alltid värt ett besök, särskilt på dagar med fint väder och efter rikligt med nederbörd för maximal kraft i forsen.
Helgen vid månadsskiftet september–oktober spenderade vi på Hanö strax söder om Karlshamn i Blekinge, vi hade hyrt stugor på vandrarhemmet och hade med oss katterna.
Efter en längre promenad med katterna i blåsten insåg vi att de nog hade det bättre tillbaka i stugan. De var inte förtjusta i vinden och en helt ny miljö. När vi i stället gick egna rundor helt på deras villkor var de betydligt lugnare och tillfreds. Då fick vi också fördelen att vi kunde fokusera helt på njutning och att ta fina bilder.
Stranden norr om hamnen
Piren i hamnen och Nogersund som skymtas långt bort
Det bästa motivet på ön är fyren. Det är erhört tacksamt att fotografera både natt och dag.
Kameran inställd på lång exponering
Månen bakom fyren
Josefine fotograferar månen intill fyren
Fyren sett i dagsljus i infrarött
Promenad ned mot Bönsäcken
Bönsäcken
Jag började turen från busshållplatsen Kullen i Skärstad, därifrån gick jag mellan åkrarna upp mot skogen och John Bauerleden.
Istället för att gå hela vägen bort till Ramsjön och följa John Bauerleden den vägen (som vi gjorde sist) så svängde jag av mot Råbyskogen för att se hur det ser ut där.
Råbyskogen är ett litet naturreservat med en rundslinga som bland annat används som lägerplats för diverse lokala scoutföreningar.
När jag går själv brukar jag hålla ganska hög fart, jag stannar mest när jag hittar något att fotografera, vilket jag inte gjorde på många kilometer förrän jag kom till Pukasjön.
Efter Pukasjön kom jag fram till den biten av John Bauerleden som är avstängd på grund av sprängningar vid det stora bygget av vindkraftverk. Det var ingen som jobbade en söndag men jag valde ändå att följa omledningen.
Omledningen var lika exemplariskt skyltad som resten av John Bauerleden, alltid kul att se saker som är välskötta!
Efter jag gått omledningen passerade jag de nybyggda grusvägarna för byggtrafiken för vindkraftverken och kom sedan till en hage.
På andra sidan hagen var dagens mål: tältplatsen Fjällstorp.
Dagen därpå tog jag den (nästan) obligatoriska omvägen förbi utsikten vid Måla kulle.
Andra dagen var en måndag som jag tagit ut en semesterdag på. Jossan jobbade så jag ville hem till katterna så fort som möjligt och vandrade på i hög fart mot Brunstorpsberget.
Vid Brunstorpsberget beundrade jag utsikten en liten stund och gick sedan ned längs Brunstorpsleden och tog bussen hem från busshållplatsen vid Brunstorp.
Jag har alltid uppskattat mina Koss Porta Pro, det är inga hörlurar som kommer vinna priset i någon audiofiltävling och det är inte ett par hörlurar som gör att du kan höra varken alla detaljer i musik eller det som artisten ville. Oavsett det så är det alltid en ren njutning att lyssna i dem.
Hörlurarna har jag haft i åratal och använt dem då och då, mest när jag spelat Nintendo Switch, men sällan för just musik, delvis på grund av döden för 3,5mm-porten.
Över åren har jag gjort små uppgraderingar till hörlurarna för att lyfta dem en nivå högre.
Den första uppgraderingen jag gjorde var att byta till hörlurskuddar från Yaxi, de är lite hårdare och tjockare vilket gör att elementen kommer lite längre ifrån öronen och gör ljudet ännu mer luftigt, vilket är en av lurarnas redan stora styrkor.
Den andra uppgraderingen jag gjorde var att köpa en DAC med blåtand. Jag valde Qudelix 5K efter läst att många rekommenderade den, främst för att den har stöd för equalizer, och inte bara en simpel 10-bands utan full parametrisk som gör att ljudet kan manipuleras med precision.
Parametrisk equalizer kombinerat med inställningar från Oratory1990 lyfte hörlurarna ytterligare några snäpp. Oratory1990 har gjort mätningar på hundratals hörlurar (inklusive Koss Porta Pro med just Yaxi-pads) och gjort instruktioner för hur man kan nå Harmans målkurva för varje hörlur.
Blåtand gjorde också hörlurarna lite smidigare att lyssna på och gör att jag oftare sätter på mig dem istället för att bara använda mina Samsungbönor som är smidiga men tråkiga.
Det enda som behövde förbättras var nu kabeln, som med en blåtandsdongel som enkelt kan sitta på tröjkragen var onödigt lång på 1,3m.
Den sista uppgraderingen jag gjorde var att byta ut originalkablarna till MMCX-kopplingar som jag sedan kunde koppla en kort 40cm kabel till.
Första steget var att ta ut elementen och ta bort originalkablarna. Därefter tog jag en dremel för att göra hålet tillräckligt stort för att få plats med MMCX-kopplingarna.
Det svåraste momentet var att löda fast de centimeter av den gamla kabeln jag lät vara kvar på den nya kopplingen. Jag hade inte rört en lödkolv på över 10 år så det var en liten utmaning, att MMCX-kopplingen var runt 3mm stor gjorde det inte lättare.
Men med lite svordomar så blev det helt okej till slut, använde nog på tok för mycket lödtenn men det blev ingen kortslutning och kablarna sitter nu fast.
Sista steget var att fylla ut området runt MMCX-kopplingen med epoxilim för att se till att de sitter fast ordentligt, de ska klara av att man drar ut kablarna många gånger.
Väldigt nöjd med slutresultatet. Ofta sätter jag på mig lurarna det första jag gör när jag kommer hem på dagarna.
Från början var vi överens om att vi ville hem så fort som möjligt och då är det bästa alternativet att köra hela resan på en dag, lite mer än 1 000 km. Josefine hade kört hela sträckan tidigare men det var en ny utmaning för mig.
Vi rullade iväg innan klockan 6 på morgonen. Bilen var redan packad sen kvällen innan så vi skulle bara vakna, borsta tänderna och packa in sovgrejerna för att komma iväg. Sist Josefine kört sträckan så kom de inte iväg förrän runt halv nio. Denna gången hade vi kommit till Höga kusten när klockan var så mycket.
Eftersom vi kom iväg så tidigt kunde vi kosta på oss några lite längre stopp, Höga kustenbron var ett av dem. När vi körde upp hade vi sett ett vindkraftverk lite längre upp på toppen, ingen av oss hade stått under ett sådan förut så vi begav oss upp.
Långt mycket längre söderut blev det ytterligare ett stopp vid ännu en bro. Denna gången blev det Stora Hammarsundet.
Lite efter klockan 9 på kvällen rullade vi in i Jönköping med en stor längtan efter att få träffa katterna efter en vecka borta.
]]>Under hela veckan vi var på Stöttingfjället var Fäboliden vår hemmabas. Det är en liten by utanför Lycksele med färre året-runtboende än jag har fingrar på en hand. Men några gånger på året så exploderar befolkningsmängden när släkt, vänner och andra besöker byn och omgivningen.
Denna veckan var inte ett sådant tillfälle.
Fäboliden ligger på en höjd och har ett lokalt väderfenomen som gör att oväder ofta tar vägarna runt snarare än över, detta ger gott om möjligheter att fotografera dramatiska scener, oftast från högsta toppen av byn “oppa lia”.
Runt 22:30 varje kväll innan solen gick ned bakom berget fanns en liten chans för att få se en liten dramatisk scen där landskapet badar i dagens sista ljus. I torsdags hade det varit mulet större delen av dagen och vi trodde det inte skulle bli något. Tjugo över 10 noterade Josefine att det lyste orange ute, så vi slängde oss in i bilen och körde snabbt upp mot “oppa lia” för att kanske få det hela på bild, och så blev det.
Utan tvekan resans bästa bild, och allt vi behövde göra var att vara på rätt plats på rätt tidpunkt. Fotografering är ganska häftigt ibland.
]]>Stöttingfjället är ett stort, oklart definierat område i södra Lappland och Alsberget är dess högsta topp. Tyvärr är vägen dit flera mil längs mycket dåliga grusvägar förstörda av tjäle och tunga fordon; Men det hindrade inte oss från att ta oss upp.
På toppen sitter flera antenner så det går grusväg hela vägen upp till toppen, därifrån är det sen bara en liten promenad bort till utsiktsplatserna.
Berget var fullt av fäbromsar som attackerade bilen och oss så länge som vi var där. Som tur var blev ingen av oss biten.
Om man är i närheten av Mårdselforsen så är ett besök obligatoriskt, så även denna resa. Eftersom vädret såg ut att bli regnigt resten av veckan bestämde vi oss för Mårdselforsen först.
Mårdselforsen är en liten bit av Vindelälven där de byggt broar över och lagt en kort rundslinga på som vi gick. Slingan går förbi delar av forsen som är väldigt mäktiga och några lugnare partier.
Förra lördagen rullade vi iväg med vår hyrbil för att ta den långa turen upp till Stöttingfjället och Fäboliden. Resan upp delade vi upp i två etapper där vi körde ~8 timmar till Härnösand första dagen och sedan de resterande 4-5 timmarna upp dagen därpå.
Josefine hade tittat ut en massa fina rastplatser med lagom avstånd mellan som vi regelbundet stannade på, vi bytte också så vi körde varannat pass.
Eftersom vi hade kortare distans andra dagen passade vi på att stanna på lite ställen. Först ut var Högakustenbron.
Vi följde E4:an norrut längs Höga kusten. Planen var att svänga av upp mot Lycksele vid Nordmaling, egentligen är det kortare att göra det vid Örnsköldsvik men det är ganska dåliga vägar så vi valde ändå att köra vidare längs E4:an för att få mindre tid på dåliga vägar.
Innan vi svängde av gjorde vi dock ett kort (eller ganska långt) stopp på Fjällräven/Naturkompaniets outlet i Ö-vik.
I måndags tyckte Jossan att det kunde vara kul att ta en kort bikepackingtur med hennes nya cykelväskor. Jag hade redan en tur jag spanat in sedan tidigare som passade perfekt för en kort övernattning.
Strax efter 18 rullade vi iväg från Jönköping. Vi cyklade upp till Kaxholmen och sedan uppför de branta backarna till tältplatsen Fjällstorp som ligger på John Bauerleden. Hela vägen är på fina cykelvägar eller grusvägar och bortsett från de branta backarna så är det lättcyklat. Sträckan bjuder också på mycket fina vyer över Landsjön, Skärstadalen och Vättern.
Upp till Kaxholmen fick vi en fin uppvärmning med en jämn lutning på backen, därefter skulle vi klättra upp mot Måla kulle och då blev det riktigt brant.
Väl uppe fick vi en fantastisk utsikt ut över Landsjön och Vättern.
Sen var klättringen i princip klar, vi cyklade på grusvägar som gick längs med backen.
Helt utan backar var det dock inte, vägen gick upp och ner.
Framme vid Fjällstorp slog vi upp tältet på gräsmattan, sedan sist vi var här har det rustats upp lite grann med en riktig fin övergång över staketet och lite bättre uppmärkning av leden.
Tidigt på morgonen därpå rullade vi hemåt, nu nästan enbart i nedförsbacke. Innan vi rullade ner till Kaxholmen stannade vi till och njöt av utsikten.
Vi var hemma igen innan klockan 9 på morgonen och möttes av två mycket kränkta katter som fått sova helt själva under natten.
]]>För några år sedan bytte jag ut min gamla Olympus OM-D E-M5. Sedan dess har den suttit oanvänd i en hylla. Jag har länge tänkt att jag borde skicka iväg den på konvertering till fullspektrum.
Vid en sådan konvertering tas filtret på sensorn som blockerar infrarött och ultraviolett ljus (så att den bara ser synligt ljus) bort och då kan den se allt som sensorn kan se. Jag valde att ersätta detta filtret med ett 280nm filter som bara tar bort ultraviolett ljus vilket ger en kamera som kan se synligt ljus och infrarött ljus.
Med en sådan kamera kan man med lite olika filter få väldigt häftiga effekter. Allt från den typiska infraröda stilen i svart och vitt (där himlen blir nästan svart och träd vita) till det som brukar kallas nära infrarött som har vissa färger från det synliga ljuset blandat med infrarött.
Mitt enda filter jag har för tillfället är ett sådant, det är ett speciellt filter från Kolari Vision som heter IRChrome och som är gjort för att efterlikna en gammal filmrulle som brukar kallas aerochrome. För den som är mer intresserad kan jag rekommendera Todd Domineys film om historien bakom aerochrome på YouTube
Ungefärligt spektrum för det ljus som filtret IRChrome släpper igenom. Från Rob Sheas film om IRChrome YouTube
Till skillnad från det synliga ljuset som oftast ser bäst ut när solen står lågt eller det är lite halvmulet så vill det infraröda ha så mycket solljus som möjligt, helst mitt på dagen. Idag var det just sånt här väder så på vår nationaldagspromenad tog jag med min konverterade kamera och filter.
Bondberget och Järabacken under en blå himmel
I helgen var det äntligen dags för min första bikepackingtur med cykeln. Det bar av till naturreservatet Björkenäs vid sjön Ören som ligger i grannkommunen Aneby, strax intill kommungränsen nära Bunn.
Utrustningslistan Bikepacking 2023 på Packstack
Rutten gick till en början på grus- eller asfaltvägar via Huskvarna, Vista kulle och sen runt Landsjön. Därefter klättring upp mot John Bauerleden som jag skulle följa bort till Bunn. Sista biten var på vanliga landsvägar.
Jag började cykla mitt på eftermiddagen för att delvis slippa den värsta solen och för att komma fram någon gång efter 18.
Vägen förbi Vista kulle fick jag ha för mig själv, troligtvis på grund av alla varningsskyltar om att de sprängde berg (dock bara vardagar).
Därefter rundade jag Landsjön för att komma bort till Skärstad och sen börja klättringen upp till skogen.
Vi har tidigare gått John Bauerleden från samma utgångspunkt, men då gick vi söderut mot Huskvarna. Nu var det norrut mot Bunn.
Det var helt nya områden för mig och det visade sig att den mycket välskötta John Bauerleden kanske bara är något som går att applicera på den sydliga delen av John Bauerleden.
Det var mycket kalhyggen eller nya trädplantager som var extremt täta och svåra att forcera till fots, omöjliga på sadeln.
På flera ställen fick jag leda, knuffa och lyfta cykeln för att ta mig fram.
När jag närmade mig Bunn släppte det dock, de smala stigarna blev skogsvägar som var lättcyklade, och sen övergick det helt i asfalterade landsvägar. Trots det tråkiga underlaget så vägde den fantastiska utsikten upp.
Vid kommungränsen var det inte långt kvar. Framme i naturreservatet slog jag direkt upp tältet på första bästa plats för att lättare kunna ta fram packningen och göra ett snabbt ombyte.
Trots att jag nu var ganska hungrig så valde jag att ta ett dopp i sjön innan jag gjorde något annat. Det var väldigt långgrunt så jag gav upp med att hitta djupt vatten efter några meter och bara gjorde ett snabbt dopp.
Med lite mat i magen tog jag på mig lite myggskyddande kläder och gick iväg för att se om jag kunde fånga något på bild med kameran.
Efter solnedgången väcktes skogen och sjön till liv.
Under natten vaknade jag några gånger av djur som rörde sig nära tältet, när solen sen gick upp började ett stort antal kor mua högt en bit bort. Eftersom lägerplatsen jag slagit upp tältet i också är en hage blev jag lite nojig och steg upp.
Det visade sig att det var sjön som transporterade ljudet långa vägar, så det var aldrig någon risk. Eftersom jag redan var uppe tog jag kameran och gick en tur och dokumenterade morgonen istället.
Hemfärden hade jag från början bestämt skulle gå på lite lättare vägar och efter gårdagens tuffa etapp var det inget tal om att ändra på den planen.
Strax innan sju rullade jag iväg från naturreservatet. Det är något speciellt att vara ute på morgonen innan världen har vaknat och allt är stilla.
Vid Bunn hade jag hunnit möta några som börjat dagen, vinden hade även börjat blåsa så smått.
Istället för att cykla leden tog jag vägen över Ölmstad och förbi Flättinge som bjöd på öppna jordbrukslandskap istället för trolsk Bauerskog. På cykel föredrar jag definitivt det öppna landskapet (fast det kanske är för att jag är skåning?).
Vid Fagerslätt var det en glada som bråkade med några kråkor, oklart om vad.
Sista biten från Skärstad och förbi Kaxholmen gick snabbt eftersom det i princip bara gick nedför nu. Vid Gissebo fick jag en fin belöning av lite kyligare Vättervindar och en fin vy över Jönköping på andra sidan vattnet.
De flesta väskor för cyklar är one-size-fits-most. Där inkluderas styrväskor, sadelväskor med mera. Det gäller dock inte för ramväskan eftersom den ska in i ramen. Många cyklar har en ganska liknande ram som racer och gruscyklar, men inte MTB.
jag valde därför att sy min egen. Jag har sedan tidigare sytt en mindre sådan väska som jag använt då och då när jag inte vill ha ryggsäck. Nu var det dags för en modell större.
Här är en lista på det material jag använde för väskan.
När jag sydde planerade jag inte allt från början, jag började med sidorna som jag gjorde en mall av i kartong och sen sydde jag efter en bild jag hade i huvudet.
Alla infästningar fick förstärkta sömmar. Runt sadelstolpen och diagonalröret satte jag kardborrband som fäste men på överröret gjorde jag ett snyggt sicksackmönster med ett gummiband så att det skulle se snyggt ut uppåt.
Förstärkta sömmar för alla infästningar
Det blev många omtagningar där jag fick sprätta upp en söm men slutresultatet blev jag väldigt nöjd med.
När gruset sopas undan, sommardäcken åker på och vitsipporna slår ut så vet man att det är vår på riktigt.
I Jönköping vallfärdar cyklister varje vår till Vista MTB för att uppleva detta hav av vitsippor som finns en kort tid på våren. I år är det troligtvis extra kort; Vitsipporna slog ut med kraft i början av helgen när temperaturen steg kraftigt, samtidigt är det rejält regn på gång hela den kommande veckan som troligtvis kommer att göra stigarna på Vista obrukbara eftersom området blir väldigt lerigt.
Jag var inte den enda som insett detta och jag mötte flera cyklister som njöt till fullo av de fantastiska torra stigarna.
Varning för mitt flåsande!
Eftersom cykeln stått oanvänd nästan hela vintern som mestadels spenderats i löparskorna så orkade jag bara två varv (jag brukar köra 3), sen bar det av hemåt i svagt duggregn som gav en svalka som definitivt behövdes.
Obligatorisk selfie i t-shirt och kortbyxor och en bild på trotjänaren
Vätterstranden på vägen hem
När jag tittar på vad jag sprungit för rundor under mitt ganska korta liv kan jag se att de flesta av mina rundor ser ungefär likadana ut. De är alla runt 5–7km och är alltid förbi något trevligt ställe.
Jag tror de flesta som springer har en runda som de kan ge sig ut på som de inte behöver tänka eller planera något för. En runda man nästan kan springa rundan med ögonbindel och som är lagom lång. Hur detta ser ut varierar säkert mycket från person till person.
Här i Jönköping verkar denna runda för många vara Munksjöpromenaden som går runt Munksjön mitt i city; Jag har sprungit denna många gånger men för mig är den helt enkelt för tråkig, jag vill få lite utsikt och lite natur.
Bort från vimlet, staden och allt!
Min första sådan runda är i Trelleborg på 5 kilometer. Den går bara fram och tillbaka längs med stranden mellan Åhus och Gislövs läge. Mestadels på sandiga stigar och gräs.
Varje gång jag flyttat har jag hittat en ny runda som utgår från hemmet. I Jönköping blev min första sådan Rosenlunds bankar. Jag skulle nog säga att det fortfarande är min favorit!
Denna rundan var min vanligaste när jag bodde på Rosenlund, den är 5,3km lång och gav fantastisk utsikt över Vättern, dock var den kanske lite för kylig på vinterhalvåret.
När jag 2016 flyttade till Munksjöstaden och närmre centrum blev Vattenledningsparken (numera även naturreservatet Junebäckens källor) min hemvist med löpskorna.
Eftersom Vattenledningsparken ligger en bit bort blev denna rundan något längre än min tidigare standarddistans på 5km, denna är på 7,2km.
2019 flyttade jag in till Jönköpings centrum och då blev Vattenledningsparken otillgänglig på alla rundor kortare än en mil, jag springer fortfarande där då och då men för mina vanliga rundor behövde jag något kortare.
Då blev Dunkehallaravinen med alla trapporna och Stadsparken den perfekta rundan på 5,9km.
Rundan börjar med lite mer än en kilometer med platt asfalt, sen kommer nästan alla höjdmeter på en gång uppför trapporna. Därefter går rundan genom Stadsparken där jag kan springa förbi ett utegym och sen lite skön nedförsbacke ner till stan.
Idag valde jag att trotsa regnet och ge mig ut med kameran på en liten fotopromenad. Jag tycker oftast att fint väder är det tråkigaste att fotografera; regn och rusk ger oftast mycket mer dramatiska bilder.
Jag gick en runda till Dunkehallaravinen och sen hem igen via Stadsparken. Efter allt regn och tövädret den senaste tiden är Dunkehallaån i sin fulländade form. Även de mindre fallen var öronbedövande dån.
Eftersom min kamera inte riktigt tål regn blev det att huka sig över den och skydda den med regnskydd och handduk, jag försökte också fotografera mellan regnområdena.
Det var ett stort regnområde som rörde sig norr om staden där vi fick slängar av utkanterna.
Dunkehallaravinen
I stadsparken passade jag på att gå på de nya stigarna de håller på att anlägga så att jag sen kunde lägga in dem i OpenStreetMap (min felstavning kommer nu att vara förevigad i datasetet för alltid: kontstruktion)
Stadsparksvallen
Det finns många fina vandringsleder runt Jönköping, men det finns också många fina platser värda att besöka som inte ligger vid en uppmärkt led. Igår gick jag en rutt som passerade så många sådana fina platser som möjligt, en vandring med vyer.
Vandringen utgick från Månsarp, mer specifikt busshållplatsen Månsarp centrum (busslinje 27), därefter gick den norrut förbi bland annat Tabergstoppen, Sörsjön, Kallebäcken, Varkullen och Hassafall för att avslutas vid Hovslätts hembygdsgård och busshållplatsen Hovslättsrondellen (busslinje 28).
Första biten gick på fina lättvandrade stigar i öppen tallskog.
Höstfärgerna har fläckvis börjat färga skogen gult och orange men det gröna dominerar fortfarande.
På avstånd kunde jag se Tabergstoppen som jag lite senare skulle klättra över.
Efter ungefär tre kilometer kom jag fram till Kortgölen och det vattendrag som slingrar sig norrut därifrån upp mot Kåperyds dammar.
Här gick stigen bara några meter från vattnet.
Vid den norra änden av vattendraget finns Kåperyds dammar, en gammal ruin där det ska ha funnits en masugn där malm från Tabergsgruvan smälts.
Efter att ha sett Tabergstoppen från avstånd så var det nu dags bestigning. Från Kåperyds dammar började det sakta bli brantare och brantare ju närmre Tabergstoppen jag kom. En bit innan jag närmade mig den värsta klättringen öppnade landskapet upp sig med öppna fält.
Uppe på toppen bjöd Tabergstoppen på en fantastisk utsikt hela vägen till Visingsö.
Att ta sig ned för berget gick betydligt mycket snabbare. Först nedför den gamla skidbacken och sedan genom ett bostadsområde och längs en GC-väg sista biten bort mot JOK-stugan och Sörsjön där det finns toaletter.
Jag följde Sörsjöns kant norrut tills jag kom in på Södra Vätterleden som jag gick några hundra meter på, därefter följde jag Sörgårdens milspår bort förbi Bengans backe och bort mot Kallebäcksleden
Kallebäcksleden är nog den tråkigaste sträckan på hela vandringen sedan de avverkade skog i området och breddade stigen från 1m till upp mot 10m.
Jag traskade på i fart med regnjackan på eftersom det börjat regna så smått.
Varkullen brukar bjuda på fina utsikter, denna gången var det mest ett regnigt Jönköping.
Regnet hade nu flyttat sig norrut över Jönköping, det droppade fortfarande lite från träden så jag behöll regnkläder och regnskydd på och gick vidare mot Hassafallet.
Kanske inte min bästa bild på fallet, men det var i alla fall fina färger av den fuktiga terrängen.
I lördags var det vandringens dag och vi tog en tur bort till Röttle och Västanåleden.
Från parkeringen där vi ställde oss är det bara ett stenkast ner till “hamnen” i Röttle som egentligen mer är en pirarm än en hamn. Det var ett tag sedan sist jag varit där och det hade hänt en hel del. Det var flera fina nya picknickbord och delar av piren hade fått en gjuten betongplatta och det var vad som såg ut som en träbrygga på gång. Kul att det händer saker!
Utsikten norrut från piren i Röttle.
Från piren gick vi sedan Röttleleden längs med Röttleån upp mot vattenfallet som visade sig i sin finaste prakt. Det muliga vädret förstärkte färgerna i grönskan.
Efter att vi kollat på vattenfallet en stund gick vi bort mot Västanåleden som vi sedan följde någon kilometer längs med kusten. Just denna biten vi gick är även en kort sträcka av John Bauerleden.
Västanåleden är mestadels bokskog med fin utsikt mot Visingsö längs med kuststräckan.
Egentligen är Västanåleden en stor rundslinga men vi kände inte riktigt för att gå hela leden så vi vek av upp mot en skogsväg som vi tog tillbaka.
Eftersom leden går längs med en väldigt hög brant som är raka stup på sina håll och att halva varvet går uppe på branten så finns det bara några få ställen som det går att vända på (förutsatt att man inte vill gå samma väg tillbaka eller inte vill avvika från leden)
Skogsvägen som går parallellt med leden var väldigt fin den också, det var fullt av gamla väldigt höga träd och det var en helt annan typ av skog. Att man gick precis nedanför branten var ganska häftigt med.
]]>Bankerydsleden är en vandringsled på 24,5km i Jönköping som utgår från hembygsgården i Bankeryd och rör sig över öppna jordbrukslandskap, skogsområdet Högamon och fina utsiktsplatser som Labbarpaberget.
Leden är välskött och har gott om faciliteter som vindskydd, toaletter och grillplatser. Den är även lättillgänglig med lokala bussar från Jönköpings tätort som går väldigt ofta. Kort och sagt, en perfekt led för 1–1,5 dags vandring med potential för övernattning.
I går passade vi på och gå Bankerydsleden med planen att gå större delen av leden första dagen och övernatta vid vindskyddet på Högamon för att sen gå de sista 5 kilometrarna andra dagen och ta bussen hem tidigt på morgonen.
Det var även mitt första test av min utrustning för året. De tidigare vandringarna har varit utan övernattning så de flesta sakerna har lämnats hemma. Packningen hade en basvikt på 8 261g och en totalvikt på 10,1kg med mat & vatten.
Utrustningslistan Bankerydsleden 2022 på Packstack
Leden utgår normalt motsols från Bankeryds hembygsgård, vi utgick istället från busshållplatsen Hovagärdet och gick leden medsols med en början mot Labbarpaberget och Labbarp. Upp mot Labbarp kom troligtvis det som var den mest intensiva klättringen på hela turen, ett bra sätt att få upp flåset och utsikten som sen kom var definitivt värt mödan.
Efter berget gick vi sen ner mot Labbarp där vi gick igenom en kohage full med kossor som hade bestämt sig för att stigen var bästa stället att sova på. När vi närmade sig reste de sig upp och följde oss nyfiket med blicken.
Leden fortsatte på småvägar (både asfalt och grus) ner i dalen mellan småhus och åkermark och sedan upp ur dalen igen mot riksväg 26/47.
För att komma förbi riksväg 26/47 gick vi genom en tunnel.
Efter att vi passerat vägen gick vi återigen bland åkermark men nu på jordbruksvägar och stigar, vi hade lämnat civilisationen bakom oss för en stund.
Efter åkrarna kom vi in i ett litet skogsparti med det första vindskyddet (Svinhaga) där vi passade på att äta vår första fika (eller var det kanske lunch?). Vi hade nu gått ungefär 8km.
Jag har tyvärr ingen bra bild på fikan, men vi åt halvtinade pizzabullar som smakade gott, även om de kanske skulle tinat lite till.
Sen kom regnet, så vi drog på oss regnskydd, regnkläder och gick vidare.
Regnet varade dock inte mer än en kvart ungefär så vi kunde snabbt ta av oss regnjackorna och gå vidare, nu inte i mulet väder utan strålande sol!
Vi gick på ganska tråkiga breda grusvägar norrut för att senare korsa väg 26/47, denna biten var inte så rolig att fotografera så jag har tyvärr inga bilder.
Innan vi gick under vägen såg vi att rastplatsen vid Risbro var bara ett stenkast från undergången med riktiga toaletter och gott om picknickplats. Vi passade på att stanna till här innan vi fortsatte vidare under vägen vidare norrut mot Högamon.
Slutet av vår tur på första dagen gick genom skogsområdet Högamon som är ett sandigt område med mycket tallskog. Här stannade vi för dagen vid vindskyddet Kleinafallet där vi slog upp vårt tält.
Några hundra meter sydost om vindskyddet finns en picknick- och grillplats vid Klerebodammen där vi bestämde oss för att äta vår frukost.
Frukosten bestod av tunnbrödsrullar med mjukost, enkelt och gott!
Eftersom Högamon var den högsta punkten på turen var det nu mestadels nedförsbacke, och vi hade bara drygt 6km av vandring kvar.
På de lättvandrade stigarna var vandringen lätt, vi gick i ett mycket högre tempo och kunde nu börja kolla på vilken buss vi skulle matcha.
Men först var det dags för en liten sidotur ner mot Domneån som fanns med på vissa dragningar av leden men inte andra (de fysiska ledmarkörerna gick ner mot Domneån, jag ska ta kontakt med berörda organisationer så att de kan korrigera kartorna).
Efter sidoturen (som innebar ganska många extra höjdmeter) var det ganska rakt på. Vi gick på vägar och stigar som nästan aldrig vek av från kursen utan bytte bara skepnad.
Kort och gott en perfekt tur för lite mer än en dags vandring med övernattning.
]]>I onsdags var vi och vandrade en runda i Häckeberga på ~12km. Vi ville utgå från samma plats för att bara behöva en bil så vi valde att inte gå en av de etablerade lederna i området.
Rundan vi tittade ut utgick från parkeringen sydost om Häckebergasjön och sedan gick vi österut på stigar och skogsvägar bort till Skåneleden etapp 2 som går mellan Sturup och Dörröd.
Det var en perfekt dag för vandring, gott om moln som gav fina temperaturer och lagom med skugga. När vi passerade de öppna fälten svalkade vinden skönt.
Vi följde Skåneleden till vi passerade Häckebergavägen en bit söder om parkeringen där vi utgick från och fortsatte sedan västerut där vi vek av från Skåneleden.
Vi gick sedan vidare på en skogsväg genom en halvöppen granskog några hundra meter till vi hittade en liten stig, denna visade sig sedan vara för MTB men vi såg ingen cykel som kom.
En bit senare öppnade skogen upp sig och vi befann oss istället på ett klassiskt halvöppet Skånelandskap med åkermark och alléer. Här tyckte vi det var en bra idé att ta en paus och åt vår massäck.
Sista biten gick vi längs södra sidan av Häckebergasjön där det var klassisk fin öppen bokskog.
Vi hittade även flera utmärkta lägerplatser intill sjön där vi kan övernatta vid någon framtida vandring.
Det blev en precis lagom runda. Nu siktar vi mot Bankerydsleden och äntligen lite tältning!
]]>Igår mitt under toppen på värmeböljan åkta jag och Jossan iväg till Hultsfred för att cykla dressin[Wikipedia] på de gamla smalspåren med 891mm spårbredd som går mellan Västervik och Hultsfred och är fint bevarade av föreningen Smalspåret Växjö-Västervik.
Vi utgick från Hultsfred och cyklade söderut mot Målilla strax efter klockan 9 på förmiddagen. Den första sträckan gick smalspåret längs med Stångådalsbanan där de vanliga tågen går på normalspår (1 435mm). Efter 2,5 kilometer vek vårt spår av och sen uppför en vall för att sen passera över Stångådalsbanan på en bro. på samma vis passerade vi sedan över riksväg 34. Övriga vägar passerade vi genom att hoppa av dressinen för att leda den över. Detta delvis eftersom det kom bilar och vi hade väjningsplikt men även för att asfalten ibland gjorde att det lätt gick att spåra ur.
En bra grej med att cykla på gamla spår (vare sig det är på räls eller på banvall) är att det är väldigt liten lutning, vi hade som mest runt 2% lutning. Trots detta var det bitvis tungt eftersom en dressincykel väger ganska mycket när den ska komma upp i fart. När den väl är uppe i fart går det som bara den och det behövs knappt trampas.
Första stoppet tog vi strax innan vi cyklat 5km. Där hade de andra cyklisterna (som mestadels kom från Tyskland) redan ockuperat de flesta stolarna under parasollen. Nu slog värmen också till ordentligt, vi hade inte riktigt märkt av den eftersom fartvinden kylde rätt bra så länge vi höll uppe farten. Vi bestämde oss för att snabbt äta upp våra tunnbrödsrullar som fick bli vår frukost och sen cykla vidare mot målet som är Hesjön där vi förhoppningsvis kunde få lite möjlighet att svalka oss.
Efter stoppet bytte vi så att jag fick åka och Josefine fick cykla.
De sista kilometrarna fram till sjön gick i nedförsbacke och eftersom cyklarna har så låg rullfriktion fick vi bromsa konstant för att inte åka för snabbt. Det gjorde inte riktigt de andra så vi fick en kö efter oss på spåret.
Efter drygt 10km cykling var vi framme vid Hesjön där spåret går över en vall som delar sjön i två delar som det var väldigt häftigt att cykla på.
Så här i efterhand var det kanske lite dåligt planerat att cykla dressin till just Målilla som var det varmaste platsen i Sverige under värmeböljan på 37°C (och som även har värmerekordet i Sverige genom tiderna) men det var faktiskt inte så farligt. Vattnet i sjön var varmt men rejält svalkande (Min gissning är runt 25ºC) och dressinen fläktade.
Den värsta värmen kände vi först när vi cyklat hela vägen tillbaka (som gick oerhört mycket snabbare) och hoppat av på stationen i Hultsfred, där stod luften still. Klockan hade då hunnit passera 12:00 och solen stod som högst. Vi packade snabbt ihop, blötade ner våra huvuden med handdukar och vattnet vi hade med oss och sen hoppade vi in i bilen som lyckligtvis hade fungerande A/C.
]]>Tjoget är en årlig nationell budkavle (stafettorientering) med 20 delsträckor.
Till skillnad från Tiomila som är mer elitinriktad så riktar sig Tjoget istället till den breda massan med både enkla, svåra, korta och långa sträckor. Vissa sträckor är också begränsade till vissa åldrar (under 14 eller över 40) eller för enbart damer.
Max 9 löpare från klasserna H18–H40 får ingå i laget.
Minst 5 sträckor skall löpas av damer.
För att sträcka 3 eller 14 skall räknas som damsträcka, skall alla tre löparna vara damer.
Om någon löpare på sträcka 14 är från klasserna H18–H40 räknas den som en sådan sträcka.
Inga spridningsmetoder förekommer.
Vårt lag i år bestod av löpare från IF Hallby SOK, Anderstorps OK och Jönköpings OK. Vi hade en blandning av allt från rutinerade orienterare till helt gröna men eftersom sträckorna fanns i en så stor variation på svårighet och längd var det inget problem utan vi kunde förlägga banorna efter förmåga.
Jag hade sträcka 17 som var en av de svårare men inte en av de längsta på 6 600m.
Vårt främsta mål med helgen var att alla skulle fullfölja och i andra hand få en bättre placering än sist som var runt lag 40.
Tjoget startade på lördagen kl 15:00 med de första 7 sträckorna. Efter att de kommit in var det ett uppehåll fram till klockan 01:00 på söndagen där det var en jaktstart beroende på hur långt efter det ledande laget en var på sträcka 7. Vi var mer än 45 minuter efter så vi startade 01:45 (ingen startar mer än 45 minuter efter för att det inte ska bli för stor spridning).
På jaktstarten gick vi ut på placering nummer 38 (som vi var nöjda med) men efter flera bra (och vissa fantastiska) prestationer var vi på placering 18 när det var dags för min sträcka.
Jag gick ut med en mindre bom (se den följande kartan från Livelox) redan till första kontrollen, inget som kostade så mycket tid men tillräckligt för jag inte skulle komma in i ett flow.
Området var inte särskilt kuperat vilket var skönt. Däremot var undervegetationen bestående av mest blåbärsris väldigt svårlöpt. När det väl kom en myr som i vanliga fall är det som är lite mer tunglöpt så var det här en frälsning från blåbärsriset.
För att undvika det mesta av riset tog jag en omväg på stigar mellan kontroll 3 och 4. Därefter fanns det tyvärr inte så många sådana val (kanske mellan 11 och 12, men det missade jag).
Kontrollerna satt ganska djupt och gick oftast inte att se förrän en var intill dem på grund av riset. Trots det flöt det på ganska bra fram till kontroll nummer 11 där jag hade en lång sträcka utan något som fångade upp, jag blev osäker på hur långt jag hade sprungit och var rädd för att jag sprungit förbi kontrollen och då behövde springa tillbaka. Efter en stund hann två löpare (på samma sträcka) ikapp och jag såg att de sprang vidare. Då insåg jag att jag inte sprungit förbi och kunde fortsätta utan nojan.
Till sträcka 12 tog jag vad jag trodde var ett finurligt vägval men det blev istället en stor försening. Jag sprang kortaste biten genom ett ljust grönområde och sen över ett kalhygge för att sen springa på en stig som ledde nästan rakt på kontrollen. Istället gjorde jag en felbedömning på var jag kommit ut från grönområdet och missade stigen.
Så här i efterhand skulle jag tagit omvägen på vägen (och då passerat kontroll 13 två gånger), men det är lätt att vara efterklok.
På grund av mitt långsamma tempo genom grönområdet innan kontroll 12 hade jag bra med energi och kunde göra en ordentlig slutspurt i mål, då på placering 21. Att bara tappa tre placeringar är jag väldigt nöjd med.
]]>En liten löprapport från Tiomila 2022 i Ånnaboda, Örebro.
Tiomila är en av orienteringens största budkavletävlingar som arrangerats nästan årligen sedan 1945. På grund av pandemin har det nu varit uppehåll sedan 2019 så den var efterlängtad av många.
På grund av diverse anledningar har jag tyvärr missat de flesta av orienteringssportens största tävlingar som Tiomila och O-ringen. Med lite hjälp från min hemmaklubb Hallby SOK och lite andra klubbar fick jag denna helg hjälp att delta i ett av dessa.
I år arrangerades den på och runt campingområdet Ånnaboda nordväst om Örebro.
Vårt lag var en kombination av klubbarna Anderstorps SOK, IF Hallby SOK, OK Reftele och OK Tyr.
Tävlingen består av 10 sträckor som sammanlagt uppgår till ungefär 10 mil, därav namnet. Starten går kl 21:30 och flera av sträckorna går på natten. I vårt fall var det sträckorna 1–5 som gick i mörker med pannlampa, de lite snabbare lagen hade fler sträckor på natten.
Jag sprang sträcka 9 som är på 9,7km (fågelvägen). Sammanfattningsvis gick det oerhört bra med endast några missar. I början av banan hängde jag med i farten med de andra löparna (vi hade en masstart eftersom vi omstartade) vilket gjorde att jag inte hängde med lika bra på orienteringen, framförallt på kontroll nummer 6 gjorde jag en bom där jag sprang för långt och var nästan borta vid kontroll 7. Denna lilla extratur kostade minuter men framförallt energi som jag hade behövt på slutet.
Efter denna miss lugnade jag ner min löpning lite och fokuserade på kartan, i slutändan gjorde detta att jag faktiskt lyckades få ett högre snittempo då jag inte stannade lika mycket. Trots att det var många andra löpare som hade samma sträcka körde jag mitt eget race (vid så mycket som tre kontroller var det jag som var först fram i gruppen).
Andra halvan av loppet kan vara den bästa orientering jag gjort (dock inte min bästa löpform och kondition som jag behöver jobba mer på).
]]>Idag var det dags för årets första bryggning och även premiären för det nya bryggverket.
Dagens sats är för ~21L tjeckisk pilsner av samma sort som jag bryggt förut. Den största skillnaden är att nu brygger jag 21L istället för 10L och att nu ska jag testa Mangrove Jack’s Beer Finings för att få en klarare öl.
Som vanligt började jag med mäskningen, men med skillnaden att jag slipper allt problem det innebar att göra det i en påse och i en gryta. Med bryggverk skötte det sig själv.
Under tiden jag väntade på att mäskningen skulle bli klar mätte jag upp humlegiven i glas och värmde upp lakvattnet.
Under tiden som vörten kokades förberedde jag jästunnan och desinfektionsvätskan. När koket sen var klart körde jag igenom vörten via motströmskylaren som på kort tid fick ner vörten till 20ºC, den var nästan lite för effektiv då jag under någon minut fick vört som var runt 13ºC ut från pumpen (som jag justerade genom att sänka flödet av vatten från kranen).
Jämfört med att kyla ner kastrull i ett vattenbad på runt 45 min var detta en enorm förbättring.
Sedan pitchade jag jästen och tog ett vörtprov på 1.051, något högre än beräknade 1.047 vilket jag mest tror har att göra med att jag hade lite mindre mängd vatten än beräknat.
Om 14 dagar är det dags för flaskning!
]]>Ett betydligt säkrare vårtecken än vädret är när orienteringen kommer igång.
För de som tävlar finns möjligheten att springa med karta året runt på diverse tävlingar i när och fjärran men för mig som föredrar att hålla mig i närheten av Jönköping så är det våren jag väntar på, och nu är den här.
Träningsstarten för Hallby gick i slutet på mars och sen har det fortsatt. Själv hade jag premiär på Hitta ut igår då jag tog försläppskontrollerna i fina A6-skogen.
Kartan med försläppet på A6 finns att ladda ner här
Tanken är att försöka komma ut så mycket som möjligt i skogarna som uppladdning inför Tiomila i Örebro 6–8 maj, mer om det senare.
]]>Nu är det nästan en månad sedan vi fick meteorologisk vår i Jönköping och i förra veckan kunde jag börja klä mig lättare när jag var ute och cyklade. Ärmarna på jackan åkte av, understället blev kvar i lådan och de tunna armvärmarna åkte på. Hoppet efter varmare tider var på topp…
Något som det behövs en årlig påminnelse om i april är att det inte är våren som kommit utan mellanperioden vårvintern.
Under denna period är det viktigt att inte hoppas för mycket på eller råkar nämna våren för tidigt för då säger det bara Sploff! så får man sig en smocka av lite vinter. Exakt detta hände i Jönköping idag när det efter några ganska milda dagar då jag inte ens behövt ha jacka på mig på dagarna till att det under dagen idag kom stora mängder blöt snö som åter färgade landskapet i svart-och-vitt igen.
Jag vill inte vara en person som bara är ute när det är trevligt väder så jag bestämde mig efter lite kort velande att ge mig ut på en cykeltur upp på berget.
Det visade sig vara helt rätt beslut och med perfekt timing. En så tung snö som denna (dessutom i plusgrader) ligger inte kvar länge, men den korta tiden som den ligger där täcker den allt, inklusive alla träd.
Det blev en cykeltur som gick upp genom Stadsparken förbi Prostkvarnsdammen i Dalvik.
Sedan tog jag vägen förbi Vattenledningsparken och Hedenstorp bort mot Ulvstorpasjön.
Därefter en omväg runt Västersjön.
Slutligen tog jag banvallen hem och förbi Tokarp.
Jag är inte mycket för nyårslöften av flera anledningar men nu så här lite mer än en månad in på året inser jag att jag ändå vill skriva ner vad jag vill göra under året.
Som de flesta andra så har jag slutat planera saker under pandemin och det har gjort att jag inte fått gjort så mycket mer än det man bestämmer sig för för stunden. Tanken med denna lista är att försöka blicka lite framåt utan att planera och aatt försöka göra så mycket som möjligt utan att ha som mål att göra allt.
Om lite mer än två veckor får jag (förhoppningsvis) min Steam Deck, en handhållen spelkonsoll som jag har velat ha hela mitt liv. Efter ett år med ett trasigt grafikkort och en fullständigt kraschad marknad för grafikkort är den efterlängtad. Det är många spel jag missat och som jag ska försöka ta igen.
Att det är handhållet kommer göra att jag kan och kommer vilja spela mycket mer än tidigare också, jag har alltid föredragit den formfaktorn sen jag fick min Game Boy 1998 (idag är det mest min Nintendo Switch som går varm).
Målet är att spela så många spel som möjligt (utan att stressa igenom dem!) i denna listan:
Jag gillar att vara ute men har ibland lite svårt att komma till skott, i år skulle jag vilja komma ut både för träning, vandring och tältning men även börja med bikepacking.
Förra året upptäckte jag MTB-stigarna på Vista i Kaxholmen och roligare cykling får man leta efter. I år vill jag cykla mer här. Med en transportsträcka på 15km och ~4km för ett varv på det roligaste varvet (röda slingan utan de jobbigaste klättringarna) så blir transport plus fyra varv rätt lagom på lite över 4 mil. Definitivt en tur som går att köra varannan vecka eller så.
Jag har fortfarande inte cyklat på alla MTB-slingor i stan. IKHP och Stensholm finns kvar!
Förra året gick jag med i Hallby SOK för att vara med i cyklingen men istället hittade jag tillbaka till orienteringen.
I år vill jag:
2021 var året jag upptäckte ölbryggning. 2022 Kan bli året när jag tar det till nästa nivå med ett bryggverk för att kunna få lite mer kontroll och även få till lite större satser.
Jag redigerar regelbundet på OpenStreetMap, oftast är det detaljer som läggs till från mina cykel- eller löpturer. Det jag skulle vilje få gjort är:
Det är inte ofta som det är norrsken i Jönköping och när det väl är det så är det ofta molnigt, men ibland blir det tillfälle. Ikväll var ett sådant och var definitivt det häftigaste jag sett i Jönköping.
I oktober förra året var det också bra förhållanden men då var norrskenet längre ned mot horisonten och det blev inte alls samma effekt.
Men inget slår ändå norrskenet i Fäboliden från 2018, men den största skillnaden där var nog hur nära det var och att det var betydligt mindre ljusföroreningar. Är betydligt mer nöjd med den bilden eftersom det är mer intressant i förgrunden.
När det är omväxlande väder är det ofta intressant att vara ute och fotografera, samma plats kan skifta utseende fullständigt. Detta hände flera gånger under 26 och 27 december.
Det var tunn dimma som solen lyste igenom och gav ett varmt ljus på den annars kalla krispiga morgonen.
Senare tjocknade dimman till ordentligt och bitvis gick det inte att se mer än 50 meter fram. Solen gick knappt att urskilja.
En timme senare lyckades solen till sist bränna bort den sista dimman.
När dimman försvann var det även fler som gav sig ut (eller om de varit där hela tiden?).
Dagen efter var all dimma som bortlåst, bokstavligen. Det var kraftiga vindar och häftiga vågor.
Jag har ofta gnällt om att webben har blivit något annat, tråkigare, mer centraliserat med bara några stora tjänster som alla vill antingen kontrollera innehållet själva (som Twitter eller Facebook) eller vara den enda vägen att hitta innehåll (Google).
Denna centralisering har lett till en väldigt ytlig webb där användaren sällan leds utanför den egna plattformen. Facebook bygger in funktioner så att användaren aldrig ska behöva lämna plattformen, Instagram tillåter bara en länk per konto (dock har de nu lagt in så att man kan ha en länk i Instagram Stories. en…länk…).
De stora tjänsterna gör det smidigt och enkelt för användaren men samtidigt gör de allt för att hålla användare gisslan. Inlåsningseffekten på dessa plattformar är inte försumbar. Jag kan till exempel idag inte radera mitt Facebook-konto utan att tappa kontakten helt med vissa personer.
Google har en helt annat ställning där de inte bara har ett stort inflytande över användare och deras beteende utan de kan även påverka hur webben utvecklas och byggs genom sitt inflytande via sin webbläsare och sin sökmotor.
Grunden till mycket av dessa beteenden är just reklamfinansiering. När en webbplats har reklam finns ett direkt incitament att hålla kvar användaren på sidan, det blir mycket slöseri med användarens tid (som att göra en 15-minutersfilm om något man skulle kunna sammanfatta med ett stycke text).
Många webbplatser har också (ofta på grund av reklam) gjort sig till en självisk del av webben där de aldrig länkar ut till andra källor för att hålla användaren på den egna sidan så länge som möjligt. De flesta nyhetssajter jag kommer att tänka på är i högsta grad skyldiga till detta. Den enda jag kommer att tänka på som inte gör påverkar detta vis är en aggregator som byggt hela sin modell på att länka till alla andra nyhetssajters artiklar om en händelse.
Om man ser hyperlänkarna, som webben knyts ihop med, som vägar och stigar så skulle Facebook, Google med flera vara motorvägarna på internet. De är enkla och bekväma att röra sig på men går bara mellan några platser. Samtidigt finns det ett enormt nät av mindre vägar och stigar som alltid funnits där.
Det gamla Internet försvann aldrig, om man vågar röra sig utanför de anlagda vägarna finns en hel värld av intressant och unikt innehåll att förkovra sig i.
Dessa alternativa stigar behöver inte vara så krångliga heller. De senaste åren har det byggts alternativ till de stora plattformarna som inte har denna centraliseringsproblematik eller finansiering.
Ett alternativ till Twitter (och till viss del Facebook) är Mastodon som är ett decentraliserat socialt nätverk. Jag skulle beskriva det som en mix mellan e-post och twitter. Du använder det liknande Twitter men istället för att alla skapar sitt konto på samma plattform så har Mastodon flera olika. Varje användares användarnamn blir en kombination av namnet och plattformsnamnet (precis som e-post). Jag som har mitt konto (med namnet reedyn) på SUNETs Mastodonserver (mastodon.acc.sunet.se) har ett användarnamn som ser ut så här: @reedyn@mastodon.acc.sunet.se. Precis som med e-post så kan användare mellan olika Mastodonservrar kommunicera och följa utan begränsningar.
Om man är van vid Twitter så tror jag man känner igen sig och kommer igång snabbt. Den största skillnaden är att det ofta är helt andra gemenskaper som använder dessa tjänster.
Min första instinkt var att hitta de twitterprofiler jag redan följer och följa dem på Mastodon för att börja bygga upp ett flöde. Det var mitt första misstag, de flesta jag följer på Twitter har inte Mastodon. Istället började jag följa helt nya personer jag inte hade följt annars. Eftersom Mastodon inte bara är en liten konkurrent till de stora sociala plattformarna utan även en del av samma rörelse som IndieWeb så är det andra personer som använder tjänsten och de använder den på ett annat sätt.
En annan sajt som är bra för att hitta intressant innehåll är Hacker News, det är som reddit utan subreddits och med ett fokus på världshändelser, politik och teknologi. Mycket av det mesta intressanta jag läst de senaste åren har jag hittat där.
Bara ett litet steg utanför den vanliga upptrampade vägen finns ett nät av intressanta sajter, och de har varit där hela tiden. Vi glömde bara bort hur vi hittar dem.
Några exempel på saker jag upptäckt under mina senaste turer på nya stigar:
Följ mig gärna på Mastodon om du vill vara med och upptäcka intressanta saker. Jag lägger även in det som är extra bra i min blogroll och i mina bokmärken.
]]>WordPress är (och var) en plattform som fastnat och hindras av val som gjordes tidigt i utvecklingen som gör det svårt att bygga nytt, detta gör att plattformen blir besvärlig att använda när en går utanför det primära användningsområdet. På grund av den omfattande användarbasen fanns det oftast små omvägar via plugins och annat för att göra det man ville, men det var sällan logiskt.
Plattformen Ghost var simpel i sina funktioner och hade med märkspråket Markdown i fokus precis lagom mycket funktioner i form av hantering av inlägg och inställningar. Fördelen plattformen hade 2013 var också den totala avsaknaden av historik som gjorde att de kunde tänka helt nytt.
Under åren började Ghost lägga ett större fokus på bilder med snygg visning för gallerier och bilder av olika storlekar, något som passade mig utmärkt eftersom det mesta innehåll jag själv lägger ut är just bilder. Jag designade bland annat ett tema för Ghost med fokus på bildvisning som den nuvarande designen av webbplatsen är baserad på.
Vid slutet av 2019 hade dock utvecklarnas väg framåt för plattformen ändrats markant med funktioner som prenumeranter och nyhetsbrev som de använt för att ta upp striden med Substack som ett mer fristående öppet alternativ, ett år tidigare hade även Ghost tagit bort möjligheten att redigera och hantera sin blogg via mobilen när de släppte den nya redigeringsmodulen (fullkomligt absurt i en tid då de små skärmarna ska ha prio ett).
Just att de tog bort möjligheten att redigera via mobilen var det första tecknet på att det var dags att överge skeppet. Under tågluffen kämpade jag ut runt ett blogginlägg om dagen via mobilen trots alla buggar, inget jag vill göra om direkt…
Som ett alternativ till Ghost tittade jag på en statisk sidgenererare.
Under 10-talet ökade användningen av statiska sidgeneratorer som Jekyll och senare Hugo och 11ty som gör det möjligt att utifrån en mapp- och filstruktur generera helt statiska webbplatser med bara enkel HTML, CSS och JavaScript. Detta kan sedan läggas på vilket webbhotell som helst och som har fördelar över ett traditionellt CMS som genererar sidorna vid varje sidladdning. GitHub gjorde tidigt detta genom GitHub Pages som enkelt skapade dokumentationssidor med Jekyll. Dessa sidgeneratorer använder oftast Markdown som märkspråk och utifrån konfiguration kan de generera de flesta typer av sidor med fullständig frihet.
Efter lite efterforskning landade jag i 11ty som plattform främst för att de andra som var stora använde språk som jag inte är så förtjust i (Jekyll är skrivet i Ruby och Hugo är skrivet i Go) 11ty är också lätt att installera plugins eller skriva modifikationer själv för.
Precis som de andra sid generatorerna använder 11ty Markdown som märkspråk men har möjlighet att på filbasis byta ut detta till nästan vad som helst. Det finns även möjlighet att utöka Markdown med egen syntax eftersom 11ty använder markdown-it-implementeringen.
Markdown it används av många andra och det finns en stor mängd färdiga plugins för att lägga till olika syntax. På denna bloggen har jag till exempel lagt in markdown-it-attrs som gör det möjligt att lägga in attribut på ett element (till exempel så har det första stycket i detta inlägget attributet {.lead} som lägger till en klass för styling som ingress).
Som jag skrev tidigare går det att använda vilket webbhotell eller webbhost som helst för statiska sidor men eftersom jag är van vid git och GitHub så valde jag att hosta webbplatsen via GitHub Pages med ett publiceringsflöde med GitHub Actions. Varje gång jag pushar till GitHub kommer GitHub Actions att köra igenom scriptet för sidgeneratorn som skapar alla HTML-sidor från Markdown och när den är klar laddar den upp allt till GitHub Pages som jag sedan pekar min domän på. För att göra detta har jag främst använt mig av scriptet som Léa Tortay skriver om på sin blogg.
Nackdelen med att inte använda ett CMS är att det inte finns ett enhetligt redigeringssystem som går att använda på alla plattformar (fast det kunde jag ändå inte med Ghost eftersom det inte hade stöd för mobil) utan det enda sättet att ändra innehållet är att redigera filerna.
Lyckligtvis finns det ett stort antal program för att redigera Markdown så detta var inget större problem, nackdelen är att flödet blir olika beroende på vilken plattform jag använder.
| Plattform | Program |
|---|---|
| Windows | Ghostwriter + git |
| Pop!_OS | Ghostwriter + git |
| Android | Markor + Pocket Git |
Största nackdelen som jag inte hittat en lösning på än är hanteringen av bilder, i Ghost fanns ett mycket bra flöde där jag kunde ladda upp en bild i hög upplösning som sedan Ghost automatiskt skapade olika storlekar på och komprimerade för webben. Att hitta en smidig lösning för det blir nästa problem att lösa. För tillfället är därför alla bilder i högsta upplösning.
En direkt fördel med den ökade kontroll den nya plattformen ger är möjligheten att lägga in funktionalitet som Ghost aldrig hade stöd för, den första sådan jag har lagt till är WebMentions. WebMentions är en del av IndieWeb som är en rörelse som bygger ett alternativ till webben som idag domineras av Wikipedia - Big Tech.
Indiewebben vill att användarna ska ha kontrollen och där webbplatser kan vara en del av varje persons identitet, på det viset kan man säga att denna webbplats, mitt krypin, är en del av min.
The IndieWeb is a community of individual personal websites, connected by simple standards, based on the principles of owning your domain, using it as your primary identity, to publish on your own site (optionally syndicate elsewhere), and own your data.
WebMentions är ett protokoll som webbplatser använder för att kommunicera med varandra, en implementering som liknar den tolkning av hyperlänken som Tim Nelson föreslog där länkarna går åt båda hållen. WebMentions är också en uppföljare till Pingback som användes förr för att bloggar skulle kunna länka till varandra vid hänvisning.
Implementeringen av WebMentions jag använde är Max Böcks från 2019 som automatiskt hämtar WebMentions varje gång sidan genereras, i mitt fall är det varje gång jag gör en ändring och en gång i timmen. WebMentions kommer sedan visas efter innehållet på sidan (se nedan).
]]>Nu när våren äntligen är här med varma temperaturer och cykelturer i kortbyxor och t-shirt tänkte jag det kunde vara läge att dumpa alla bilder från den fina säsong med vintercykling jag haft sen oktober när jag köpte min MTB.
Efter ha fått en Garmin Edge 530 cykeldator i julklapp tänkte jag se om jag kunde få till kartan på ett bra sätt.
Hoppa direkt till nedladdningslänken.
Garmins cykeldatorer kan göra mycket och har en ganska trevlig skärm för att visa kartor, men kartorna som kommer förinstallerade på enheten lämnar en del i övrigt att önska.
Första alternativet jag testade var OpenMTBMap som var flera steg framåt. Kartdatan uppdateras regelbundet (veckovis om jag förstod det rätt) och kartan är också betydligt bättre
Samtidigt var det ganska många saker jag störde mig på vid användning, framförallt att det är på tok för mycket detaljer. Jag känner inget behov av att se varenda kiosk, fotbollsplan eller livsmedelsbutik.
Visst, det går att ställa ner detaljnivån på enheten vilket löser detta problem, men då renderas också kartan med lägre upplösning, runda svängar blir kantiga och rätvinkliga hus blir romber.
Nästa kandidat var OpenTopoMap, en rendering av OpenStreetMap gjord av en tysk utvecklare. Finns även som en app på webben på OpenTopoMap.
Jönköping på OpenTopoMap
Denna kartan är betydligt bättre. Bättre ljusare färger som ger bättre kontrast mot Garmin-färgerna och kartan uppdateras regelbundet.
Vattenledningsbacken på OpenTopoMap
Samtidigt var det andra problem, för stigcykling är den ganska värdelös, stigar har bara en pixel i tjocklek och syns knappt. Byggnader är också lite för mörka och syns ofta mer än vad vägarna gör.
Kartan är gjord på tyska översatt till engelska. Detta gör att när enheten är inställd på något annat språk än engelska så blir det tyska som visas (se bild ovan).
Ni som känner mig ser säkert åt vilket håll detta oundvikligen är på väg. Jag bestämde mig för att bygga min egen karta.
Jag får då några fördelar:
Första frågan är då vilket utseende jag vill ha på kartan. Jag gillar designen och valen som tagits med kartrenderingen CyclOSM, så jag tänkte att det kan vara en bra utgångspunkt.
Verktyget som används för att skapa en rendering för Garminenheter heter mkgmap och man designar kartan via typfiles, jag använde först redigeringsprogrammet TYPWiz 6 men gick sen över till att redigera textfilerna direkt, det var snabbare när man väl vant sig vid strukturen.
Så blev mitt första utkast, redan en tydlig förbättring. Jag valde att göra landområden som skogar, fält, hus med mera ljusa för att ge en ordentlig kontrast till stigar och rutter på enheten. Stigar blev svarta och dedikerade cykelvägar/stigar i mörkblått. I praktiken fungerar det bra då det räcker att kasta ett öga på enheten för att orientera sig.
Vet du inte hur du installerar kartan? DC Rainmaker har skrivit en guide för hur du installerar kartor på din Garmin-enhet.
]]>I helgen bestämde jag mig för att testa det där med ensamvandring och då valde jag etapp 2 på Södra Vätterleden mellan Bottnaryd och Norrahammar.
Turen var även första tillfället att testa en stor del av utrustningen, bland annat vattenfiltret Grayl Geopress, ryggsäcken Gossamer Gear Mariposa 60L och nytt kokkärl.
Turen började i högt tempo på lite över 6km i timmen med snabba steg tack vare den lätta packningen. Det gick så snabbt att jag nästan inte hann se snoken som låg mitt på vägen och solade.
Snoken ringlade sig snabbt åt sidan när jag skrämde den, men inte förrän jag hunnit ta en bild.
Vid 1,2km stötte jag på turens första problem. Den utmärkta leden avvek från leden på kartan. Jag valde då att följa leden på kartan vilket ledde mig in på Rallarleden (Cykelrallarn, inte att förväxla med Rallarleden i Kiruna) som jag gick på ungefär 2 kilometer sedan gick den utmärkta leden och leden på kartan ihop igen.
Efter fem kilometer vek leden av söderut över riksväg 40 och det var här på andra sidan av en rejäl grind som vägarna övergick i mysiga skogsstigar.
De kommande 4-5 kilometrarna var utan tvekan den finaste delen av vandringen i fin skog med mycket blåbär. Jag stannade och plockade flera nävar fulla.
Mycket blåbär blev det på vägen, hade nog inte behövt ha med något snacks alls
Här skulle det varit en bild på bron vid Jära by. Men den missade jag helt eftersom jag inte följde med ordentligt på kartan när jag gick. Och när jag insåg att jag gått förbi byn var det för sent.
Men nu har jag något för nästa gång jag vandrar här.
Sedan var det nästan helt slut på skogsstigar med några undantag. Leden gick mestadels i väggrenen på bilvägar och skogsvägar. Jag valde då att fortsätta i tempo istället för att stanna och njuta av naturen som jag gjort den föregående sträckan.
Den sista kilometern råkade jag gå fel eftersom jag ganska blint följde de oranga markeringarna. Det jag inte uppmärksammat var att det var ett sidospår som också var uppmärkt som jag följt. Så det blev lite extra.
Vid scoutstugan Bastan i Skinnarebo slog jag upp mitt tält för natten. Här finns faciliteter i form av toalett och brunn med fint vatten som jag fyllde på vattentanken med.
Kvällsmaten blev REAL Turmats Lapskojs som är potatismos med köttbitar i. Tidigare erfarenheter av REAL Turmats utbud har varit minst sagt negativt. Denna rätt var däremot väldigt god (med frystorkad mats mått mätt).
Kvällen spenderades sedan med lite poddlyssnande i det (för en person) väldigt rymliga tvåmanstältet.
Efter en ganska god natts sömn var det dags för frukost som bestod av varm choklad och tunnsbrödsrullar fyllda med mjukost.
Efter att ha tagit ner tältet var det dags att gå vidare.
Egentligen var planen att gå hela vägen tillbaka till Jönköping men mina fötter tyckte annorlunda. Istället var målet att gå ~5 kilometer bort till Norrahammar och sen ta bussen hem därifrån.
Det var rätt mysigt att gå så tidigt på morgonen, fågelkvitter, skön fuktig luft och behaglig temperatur.
Trots det molniga vädret sprack solen igenom lite då och då och skapade fantastiska scener att fånga med kameran.
För att hinna med en buss joggade jag den sista kilometern ned för backen. Packningen till trots gick det bra i tempot ~8min/km. Jag hann fram till busshållplatsen med 5 minuters marginal ungefär. Ett lagom slut på vandringen.
Vi började vandringen i Siringe norr om Skärstad för att därifrån vandra ungefär 4 kilometer genom fina öppna landskap upp mot John Bauerleden.
Leden började med att gå längs landsvägar av asfalt men efter 4 och en halv kilometer kom vi äntligen fram till lite riktiga stigar som började vid Ramsjön.
Ramsjön bjöd på underbara vyer över skog och landskap.
Därefter var det dags för lite riktiga stigar i skogen som också bjöd på ett rikt djurliv. Många fjärilar och några ekorrar fick vi se.
Efter 12 kilometer gjorde vi ett stopp för att laga lunch vid Pukasjön där det byggts ett nytt fint vindskydd med utedass.
Pukasjön
Sedan gick vi vidare mot Fjällstorp som låg ungefär 2 kilometer bort. Vid Fjällstorp fanns en stor fin gräsmatta för att slå upp tält, ett utedass och en fin värmestuga med eldstad där vi gjorde vår kvällsmat: Korv med bröd.
Tältplatsen vid Fjällstorp
Jag hade lite som ett mål att testa min sovsäcks gränser vilket gick alldeles utmärkt. Det är en sovsäck för +13° och det blev +10,4° som kallast i tältet.
Jag som sover varmt visste (eller trodde) att jag kunde tänja lite på den gränsen vilket stämde bra. Jag vaknade inte en enda gång och jag var i en ganska lagom temperatur när jag vaknade.
Vandring på John Bauerleden från Siringe till Fjällstorp (14,32km)
Andra dagen gick vi vidare söderut mot Huskvarna och passerade där flera nya fina vyer. Till exempel utsiktsplatsen Måla kulle där vi hade fin utsikt över Landsjön och landskapet kring Kaxholmen.
Landsjön sett från Måla kulle
Sedan gick stigen omväxlingsvis genom fin granskog och öppet jordsbrukslandskap.
Turen avslutades sedan med vandring på Huskvarnaberget där vi passerade den mycket trevliga utsiktsplatsen Brunstorpsberget.
Utsikt från Brunstorpsberget
Sedan gick vi sista biten bort mot IKHP-stugan där vi blev upphämtade. Lagom vandringstur på ~29km.
Precis som alla andra svenskar bestämde vi oss för att vandra lite i närområdet under pandemin.
Vi tog bussen ut till Bottnaryd för att vandra den första etappen av Södra Vätterleden i riktning mot Mullsjö. På papperet precis under 30km långt med ett sovstopp på 17,5km i ett vindskydd.
Just denna leden var vi ett gäng under studietiden som gick, dock avbröt vi tidigare under andra dagen på grund av dåligt väder. Denna gången gick vi hela + lite extra.
Vandringen började med underbart väder: blå himmel och behaglig temperatur (kanske lite för varmt), vi gick på snabbt med ett snittempo på runt 4,5km/h och stannade bara några gånger för att äta de snacks vi hade med oss.
Lite paus
Vid 11km gjorde vi ett stopp och lagade lite varm mat. Kycklingsoppa från REAL Turmat som vi båda var ganska missnöjda med. Bra att veta till nästa gång!
Tupplur efter lunchen
Efter 14km var det dags att lämna Småland och fortsätta in i Västergötland.
Vid gränsen mellan Småland och Västergötland
Med mat i magen gick det sedan snabbt, vi stannade bara en gång och det var lättvandrat med bara lite backar. Mestadels var det öppen tallskog med mjuk skön mark.
Moln
Första dagens vandring från Bottnaryd till Bergs vindskydd (19,26km)
Ganska snabbt var vi framme vid Bergs vindskydd (tältet har inte kommit än så vi valde att sova här istället).
Vi hade med en presenning som vi sov under för att få lite extra skydd.
Så här i efterhand hade vi nog inte behövt ha den över oss utan bara under. Mest bidrog den till att det blev fuktigt på grund av all kondens. Det var dock ganska blåsigt under natten så det kan hända att den hjälpte en del ändå.
Bergs vindskydd
Lyxfrukost bestående av tunnbröd med mjukost och varm choklad
Trots att vi var väldigt sega i benen efter en dags vandring så kändes det på något vis lättare dag två på grund av att packningen börjat lätta. Runt 800g mat och 2,5kg vatten hade vi redan förbrukat. Efter en lyxig frukost begav vi oss iväg.
Andra etappen var fortfarande väldigt lättvandrat med fina stigar men nu började det bli rejält mycket mer kuperat. Särskilt när vi närmade oss Ryfors med fina vattenfall.
Ryfors bruk
Det bjöds också på mycket finare vyer. Bland annat Stråkensbro som vi använde för att ta oss över Stråken.
Stråkensbro
Eller fina Trollsjön som vi stannade till vid i exakt 7 sekunder varpå vi blev attackerade av myggor för många för att räknas.
Josefine vid Trollsjön (även två miljoner mygg som inte syns)
Totalt slutade andra dagen på 14,3 km med 1,9km i transportsträcka bort till tågstationen.
Slutspurten i lättvandrad skog
Totalt kom vi upp i 35,44km, en bit mer än de utlovade 30km.
Min favoritserie av LEGO-sets är Architecture. En serie där varje set är ett axplock av kända byggnader och platser från en viss stad i mikroskala[Brickipedia].
Mikroskala är oerhört roligt på grund av utmaningen att få till små detaljer trots den lilla skalan och med brist på bitar i rätt färg och form. Det är också lite enklare eftersom det är färre (oftast i alla fall) bitar vilket gör det snabbare att bygga.
I några år har jag samlat på LEGO Architecture för de städer jag besökt, som till exempel Shanghai men har också sneglat på den uppsjö av MOCs[Brickipedia] som många har skapat i alla storlekar, från små modeller som den över Paris ovan till monsterstora modeller som den över Köpenhamn av Ulrik Hansen nedan.
Det var någonstans i den vevan som jag hittade Stud.io eller Studio som den numera heter (Jag föredrar det gamla namnet).
Stud.io är ett fantastiskt litet CAD-liknande program specifikt för LEGO. Det går att enkelt bygga modeller med alla tillgängliga och otillgängliga bitar. Det går även att få en prisuppskattning för en viss bit för den som vill vara lite ekonomisk och välja en annan liknande bit.
Jag bestämde mig för att göra en egen variant på LEGO Architecture för Jönköping.
Första steget var att välja ut vilka byggnader som jag ville göra. Högskolan, Munksjöbron och Kulturhuset Spira var givna kandidater, de är de byggnader som sticker ut mest (på ett bra sätt) i den Jönköpingska stadsbilden. Men det fanns även fler byggnader som Sofiakyrkan och Toarullen (Munksjötornet) som skulle kunna vara med.
De jag landade i var till slut Toarullen, Högskolan (JIBS + JTH), Munksjöbron och Kulturhuset Spira. Sofiakyrkan föll bort för att den skulle bli för stor för att passa in bland de andra, och det blev ett fokus mer på byggnader kring Munksjön snarare än Jönköping i sin helhet. Det blir nog Sofiakyrkan i en egen design senare.
Från Stud.io är det väldigt enkelt. Företaget bakom Stud.io: Bricklink.com som är en köp-och-säljsida för begagnade och nya legobitar har gjort det möjligt att ladda upp filer direkt från Stud.io som sen genererar inköpslistor utifrån de filter som en själv sätter upp. Jag valde att endast köpa från svenska säljare. Därefter beställer en från de butiker som valts ut och till slut kommer paketet (oftast) i brev hem till brevlådan. Snabbt och smidigt!
Sen var det dags att bygga, jag använder lite plastglas för att organisera upp alla olika bitar. Nästa gång ska jag inte organisera efter färg utan typ (Färg är alltid lätt att hitta oavsett).
Och sen en färdig modell. Storleksmässigt är den 2-3 gånger större än de flesta officiella LEGO Architecture eftersom skalan jag valt är betydligt större samt att de flesta officiella set är främst höghus som inte tar så mycket yta.
Är väldigt nöjd med resultatet!
Toarullen och högskolan
Munksjöbron
Vet inte riktigt vad nästa bygge blir, har påbörjat en design på högskoleområdet men får se om det blir nästa jag faktiskt bygger eller om det blir längre fram.
Från Paris åkte vi också snabbtåg, men inte TGV utan den privata aktören Thalys. Det gick också snabbt.
Jag skulle vilja skriva väldigt mycket om Amsterdam men det blir svårt. Det var nämligen här vi befann oss när värmeböljan slog till och det är mest det som sitter kvar i minnet.
Det mesta av tiden gick åt till att hitta något sätt att svalka oss mellan de turer vi tog mellan sevärdheter.
Ett av våra “snilleblixtar” var att åka på en kanaltur i tron att det skulle svalka att sitta i en båt nära vattnet. Det var sant så länge vi befann oss ute i hamnen. Inne i kanalerna blev det istället det motsatta. Att sitta i en uppvärmd metallburk utan något som fläktar.
Trots värmen var det en mycket trevlig tur. Vår kapten var entusiastisk och berättade om alla saker vi passerade.
Lutande husen i Amsterdam
Längs kanalen fanns det flertalet husbåtar, både i hög och låg kvalitet där många Amsterdambor valt att bo billigt i. De som bodde där verkade inte vara så förtjusta i turister; En person hade satt upp en skylt i ett av sina fönster med texten “This is not a zoo”.
Något som gjorde mig glad var det fina flaggandet som hela staden ägnade sig åt. I Sverige är det ytterst ovanligt att någon annan än kommunen/landsting använder den lokala flaggan. Men inte Amsterdam (troligtvis för att deras flagga är lite bättre).
Amsterdams flagga
Amsterdam var den sista destinationen på vår tågluff och vi detta laget var vi rätt möra. Vi har fått se och uppleva mycket men inte allt vi skulle vilja. Förhoppningsvis blir det fler resor till någon av de städer vi besökt under turen, men då med lite längre tid att se allt vi vill.
Sista resan hem med flyg (med WiFi ombord) blev tre timmar försenat. Detta var lite anmärkningsvärt eftersomdet var mer än alla tågförseningar under hela resan kombinerat.
Vi var väldigt tacksamma att de inte ställde in vårt flyg som många andra resenärer på Schiphol råkade ut för.
Borta bra men hemma bäst.
]]>Tågresan från Nice var något som jag sett fram emot sedan vi började planera tågluffen eftersom vi skulle åka med TGV, detta av några anledningar.
Som liten så var TGV med i flera böcker jag läste, både flertalet Guiness World Records och en bok full med diverse tekniska uppfinningar. Väl inne på tåget var det inte så speciellt. Lite som X2000 men med två våningar. Men fort gick det!
I Paris började vi med att checka in på hotellet och lämnade våra saker, sedan gav vi oss iväg på dagens utflykt.
Först ut var Notre Dame (eller det som var kvar av den)
Paris var ganska lätt att ta sig runt i, både till fots eftersom det är hyfsat kompakt (särskilt jämfört med Berlin) och att metron fungerar så smidigt.
Första dagen gick vi lite på måfå längs Seine i riktning mot Louvren och Eiffeltornet.
Louvren
Kvällen avslutade vi med att bryta lite mot upphovsrätten genom att fotografera Eiffeltornets belysning (som man inte får fotografera eftersom den lyder under upphovsrätt).
Andra dagen tog vi tunnelbanan bort mot kyrkan Sacré-Cœur. Det var även en liten rekognosering över dagen därpå när vi skulle ta samma tunnelbana bort till tågstationen.
Kyrkan Sacré-Cœur
Därefter gick vi en kort promenad bort till Moulin Rouge som vi fotograferade från vägen.
En resa med tunnelbanan bort var Triumfbågen, även här bestämde vi oss för att fotografera lite på avstånd från sidan av den gigantiska rondellen (eller var det var för något). Maken på kaotiskt men ändå välfungerande trafiklösning får man leta efter.
På något vis blev det inga olyckor trots att det inte fanns några filer och bilar bytte “fil” samtidigt som cyklar och motorcyklar körde kors och tvärs bland bilarna.
Triumfbågen
Från triumfbågen var det bara 30 minuter gång bort till Eiffeltornet som vi nu fick se från lite nya vinklar.
Även denna kväll avslutade vi med att fotografera Eiffeltornets belysning.
Vädret var fint och varmt när vi landade i Nice. Det första vi möttes av efter att vi fått tag på våra väskor var hur smidig kollektivtrafiken är. Enkelt att köpa biljett (trots att allt var på franska, inga engelska menyer på någon automat i Frankrike inte) och trevliga spårvagnar.
Väl inne i stan tog vi oss bort till boendet där vi lämnade våra väskor och tvättade kläder.
Vi hade inget direkt planerat denna dagen så det blev en promenad genom staden, först ner mot Place Massena och stranden och sedan bort till hamnen där det eventuellt kunde finnas en Archambault Grand Surprise (segelbåt) som vi skulle inspektera. Vi såg tyvärr ingen sådan.
I närheten av hamnen såg vi att det fanns en Decathlon-butik som vi gav oss bort mot för att införskaffa lite snorklingsutrustning.
Sedan åkte vi tåget bort till centrum igen för att få en bit mat i oss. Vi hittade en trevlig restaurang med trevlig och snabb personal som hette Casa Nissa. Josefine åt en god entrecote och jag åt grillad kyckling.
Nästa dag började vi med att försöka oss på en fransk frukost med nybakad baguette med smör, det var väldigt gott men jag föredrar nog vanlig frukost med mer tillbehör! 😄
Resten av dagen tillägnades bad, chill och bokläsning och spenderades på en privatstrand/restaurang. Jag lyckades ta mig igenom Lars Wilderängs Midvintermörker. En ganska dålig bok (väldigt MÖP:ig) men ändå tillräckligt bra för att läsa färdigt.
Efter stranden gick vi tillbaka och hämtade våra kameror och gick ut och fotograferade kvällen.
Uppe vid “I Love Nice” skylten var det en fantastisk vy över bukten och staden.
Sedan gick vi hemåt och såg att de förberedde en seglingstävling för morgondagen.
Tredje och sista dagen i Nice åkte vi bort till Villefranche sur Mer, en publik badstrand 5min bort med tåg där vi började dagen med snorkling. Efter ungefär 4 timmar på stranden hade vi fått ihop 2,5 timmars snorklande och vi kände oss nöjda (kanske inte riktigt Josefine) och begav oss tillbaka till stan för en dusch och eftermiddagens och kvällens äventyr.
Först gick vi ner för att kolla på seglingstävlingen med trimaraner av modellen Diam 24.
Det blåste friskt och flera av båtarna kom upp i rejäl fart. På grund av banans uppbyggnad och flera starter paralellt på motsatta håll var det lite svårt att förstå vem som ledde. Men det är alltid kul att kolla på segling.
Sedan kände vi oss hungriga och bestämde oss för ytterligare ett besök på Casa Nissa. Denna gången beställde vi deras pasta som var väldigt god och med lite för stora portioner.
Sedan avslutade vi dagen med att gå tillbaka till boendet för att packa för resan till Paris.
Hettan i Venedig slog direkt mot en och i de trånga gränderna stannade all värme kvar i luften.
Dagens utflykter gick mellan utflyktsmål och skydd från värmen i en av många nedkylda butiker.
Venedig är lite speciell eftersom det inte finns några vägar. All trafik sker på kanalerna där alla former av båtar ska samsas i någon form av organiserat kaos där den enda regeln verkade vara att hålla sig undan från båtbussarna.
Eftersom ingen av oss fått ordentligt med sömn under natten tog vi en siesta vid tolv för att sen orka vara ute sent på kvällen.
Senare på eftermiddagen var det betydligt skönare temperatur och det var då också betydligt färre människor ute och gick. Många hade säkert åkt tillbaka till sina kryssningsfartyg.
Vi gick runt och fotade under eftermiddagen och kvällen men det finaste ljuset blev först efter att solen gått ner.
Dagen efter lämnade vi tidigt med båtbuss bort mot flygplatsen för att resa vidare mot Nice. Tyvärr var vårt tåg inställt på grund av spårarbete så det fick bli flyg istället ☹
Från Prag åkte vi vidare med tåg ner mot Österrike, denna gången med platsbokning. Vilket vi troligtvis inte hade behövt med tanke på hur få det var på tåget men det var skönt att veta att vi inte behövde resa oss från platserna.
Resan gick utan några större problem fram till Linz. Landskapet vi passerade blev mindre och mindre likt Tjeckien och mer likt Österrike ju närmre vi kom.
I Linz skulle vi sen spendera drygt åtta timmar till vårt nattåg vidare mot Venedig avgick.
Vi började med att gå ner mot centrum i värmen. Väl framme såg vi att det var smidigt att åka Pöstlingbergbahn upp till Pöstlingberg med fantastisk utsikt över staden, så det gjorde vi.
Efter 40 minuter på toppen kände vi oss nöjda och åkte ner igen. Med tomma magar bestämde vi oss för att leta upp ett matställe. Det blev en liten restaurang med namnet Wirtshaus Keintzel på en innergård som gjorde Wienerschnitzel.
Resten av kvällen spenderades med så mycket avslappning som det var möjligt på stationen.
Nattåget rullade in på utsatt tid och vi letade upp vår vagn 404 och steg ombord. I vår kupé satt ett gäng tjejer från London som halvsov, de hade troligtvis redan åkt flera timmar och hade mer än nio kvar.
Bad Gastein
Sedan följde den jobbigaste natten på denna resan. Nattåg utan liggvagn är inget att rekommendera men vi fick några timmars sömn iallafall, och vi fick se lite av alperna, även om det var mörkt.
Tidig morgon rullade vi in i Venedig.
]]>Första resan som kändes som tågluff på riktigt. Under de första två timmarna på tågresan mellan Berlin och Prag fick vi sitta på golvet ute i korridoren.
I Dresden var det två som hoppade av och öppnade upp två säten i en hytt som vi snabbt norpade. Resten av resan var sedan olidligt bekväm i jämförelse med att sitta på golvet.
Väl framme i Prag möttes vi av tungt regn som lyckligtvis snabbt avtog.
Vårt hotell
I Prag var vi i två dagar så vi lyckades se allt vi ville. Först ut var Old Town Hall som vi klättrade längst upp på.
Därefter blev det fokus på att hitta en restaurang för middag. Efter lite sökande hittade vi en trevlig liten pizzeria i närheten av turiststråken.
Måndagen började vi med att fixa platsbokning till tåget ner mot Linz för att undvika att behöva sitta på golvet den sträckan.
Därefter tog vi oss till tunnelbanan för att ta oss upp mot Prags borg.
Det mesta på borgen var fullproppat med folk och krävde inträde så vi nöjde oss med lite bilder utifrån och på utsikten innan vi gick ned från berget.
Från Kampaparken fick vi fina vyer över floden och Karlsbron.
Sedan gick vi ner till det dansande huset som Josefine ville se… Det var inte mycket att hänga i granen.
Kvällen avslutades med middag på restaurang följt av huvudnumret med ölprovning på Ú Kunštátů, en mysigt ölställe som ligger på en liten innergård.
Foto: Josefine Nilsson
I morgon (tisdag) åker vi vidare mot Linz och sen nattåg som är framme onsdag morgon i Venedig.
]]>Andra dagen i Berlin började med en trevlig frukost på hotellet och sen en promenad bort till DDR-museet som låg precis intill Berliner Dom.
Museet var väldigt intressant med en massa interaktiva moment som gav en inblick i livet i öst-Berlin från början till dess fall.
Därefter blev det ett besök på Decathlon som är en gigantisk sport- och friluftsaffär. Jag köpte ett par MTB-glasögon 😄.
Sen gick vi bort till Brandenburger Tor och Tiergarten igen, denna gången för att besöka Förintelsemonumentet, som tillägnades de judar som mördades under andra världskriget, som ligger precis intill.
Minnesmonumentet syftar till att “representera ett förmodligen ordnat system som har förlorat kontakten med mänsklig anledning” och var som ett stort rutnätverk av betongblock.
På kvällen blev det ett besök uppe i Fernsehturm 203 meter upp.
Dagen avslutade vi sen med en promenad bort till Berlin Wall Memorial.
Efter DDR-museet på förmiddagen var det lite extra skrämmande att se muren på riktigt med vakttorn och allt.
I morgon (söndag) lämnar vi Tyskland och beger oss till Tjeckien och Prag.
]]>Resan från Rostock till Berlin klaffade perfekt med alla sträckor. Vi kom fram till Rostock drygt en timme före tåget skulle åka från stationen och tack vare två andra svenskar och två schweizare som vi delade en taxi med så hamnar vi med det tidiga tåget med drygt en kvarts marginal.
Tågresan gick helt utan konstigheter och nu vet vi att interrail-biljetterna fungerar som de ska!
Vi anlände i Berlin 17:14 som gav oss flera timmar att gå runt i stan efter att vi checkat in på vårt hotell.
Det blev en runda bort till ett matställe och sen bort till Brandenburger Tor.
Sedan gick vi en trevlig promenad runt parlamentsbyggnaderna och vattnet.
Kvällen avslutades med lite öl på en mysig restaurang på en innergård ett halvt kvarter från hotellet.
]]>So it begins…
Sex timmars båtfärd framför oss, när solen skiner är det fantastiskt skönt i stolarna uppe på däck, men mindre skönt utan. Beräknad ankomst i Rostock 13:30 där vi sen ska ta oss vidare mot Berlin med tåg.
Nu har vi börjat resan ner mot kontinenten och mot tågluffen. Första biten går ner mot Trelleborg där vi sen ska börja den riktiga resan med färja över till Tyskland.
Det började sådär med en buss som var sen 26 minuter. Sedan blev det ytterligare förseningar när det var ett chaufförsbyte i Malmö. Som tur var fanns det flera senare tåg som vi kunde ta från Malmö till Trelleborg som vi kom fram till en timme senare än beräknat. Kanske har vi klarat av alla förseningar på resan innan den är påbörjad? Jag hoppas på det!
Nu har vi två dagar i Trelleborg att vila upp oss för den fortsatta färden ner mot kontinenten.
Länge var jag ganska negativt inställd till analog fotografering. Det var besvärligt, bakåtsträvande och dyrt. Sida vid sida med en digital kamera ser en analog kamera inte särskilt attraktiv ut.
Över tid mjuknade min inställning och det kom så långt att jag var lite sugen på att testa. Främsta anledningen är hur de analoga kamerorna vänder upp och ner på den kreativa processen. Med en digital kamera går det att göra misstag på plats och modifiera sin process och ta om en bild som inte blev bra; Detta är en av tjusningarna och största nackdelarna som jag ser med analogt.
Och visst, det går att tvinga sig själv att ändra sitt beteende med en digital kamera. Jag är själv inte en person som håller ned avtryckaren och jag försöker oftast “se” en bild innan jag ens tar upp kameran. Men frestelsen att “fuska” och titta på resultatet för att se om det blev fel finns alltid där.
Den största skillnaden jag ser är främsta i denna kreativa processen. Kontrollen slits ifrån en och det gör det möjligt att göra lyckade misstag som annars skulle kasseras vid fotograferingstillfället.
Det finns dock andra fördelar som jag ignorerat med analog fotografering som är definitiva fördelar över det digitala.
Den största av dessa fördelar för mig är bruset. Den digitala världen är en ständig kamp mot bruset (som jag tycker är väldigt fult). Analogt brus behöver inte alls vara samma nackdel.
Pentax MX, 50mm, Kodak Tri-X 400
Bilden ovan är tagen med Kodak Tri-X 400 som är en särskilt brusig film, och det stör inte på något sätt.
Det finns vissa undantag. Jag fotade nyligen med Ilford HP5 Plus och var inte alls nöjd med bruset. Se bilden nedan där bruset tar bort något från bilden istället för tillför som i den föregående (min åsikt).
Pentax MX, 50mm, Ilford HP5 Plus
En annan fördel är priset på utrustningen och begagnatmarknaden.
På senare tid har tillgängligheten på utrustning blivit något svårare eftersom det har blivit lite trendigt med analogt som har drivit upp priserna, men det går fortfarande att få tag på gammal fin utrustning för en billig peng jämfört med en motsvarande digital kamera.
Själva fotoprocessen är fortfarande väldigt med ett pris på runt 10kr för en bild, men för mig där det analoga är ett komplement till det digitala så är detta inte ett särskilt stort problem: Jag tar helt enkelt inte särskilt många bilder.
Den sista fördelen jag tänkte ta upp i detta inlägget är design på gamla kameror. Jag har personligen alltid gillat designen på kameror från 60 och 70-talen. De var nätta genomtänkta och oerhört snygga. Produkter vars design uppmuntrar till att man ska vilja använda dem.
Så det var inte direkt någon slump att min digitalkamera blev en Olympus OM-D vars design är tagen rakt från 70-talets OM-serie.
Analoga kameror undantaget moderna kompaktkameror är oftast betydligt mer kompakta, speciellt om hänsyn tas till filmstorlek/sensorstorlek.
Pentax MX, 50mm, Ilford HP5 Plus
Jag började fotografera för ungefär två månader sedan och har fotograferat tre filmrullar. En svartvit Kodak Tri-X 400 och en Ilford HP5 Plus i en Pentax MX och en Kodak Ektar 100 i en Olympus XA.
Jag blev väldigt förtjust i resultatet från Tri-X och Ektar. Särskilt Ektar som gav helt fantastiska färgtoner. Ilford var jag inte alls förtjust i, så den blir det inte fler rullar med.
Olympus XA, 35mm, Kodak Ektar 100
Olympus XA, 35mm, Kodak Ektar 100
Olympus XA, 35mm, Kodak Ektar 100
En kort rapport från turen till Borgafjällen i början av hösten.
Efter en halv dags bilfärd från Lycksele var vi framme vid Borgasjön med lite tid att göra en kortare tur första dagen. Vi begav oss några minuter bort till sydöstra änden av sjön och branten till Borgahällan
Senare på kvällen var det tillräckligt klart för att få fantastiska vyer (utan ljusföroreningar till skillnad från hemma) både över Vintergatan och över norrsken.
Vintergatan över Borgahällan
Andra dagen var det dags för vandring. Men först frukost med fantastisk vy över sjön.
Frukostvyn över Borgasjön
Vid början av vandringen var det en skylt som det stod Klöverfjällsstugan 3km på, något vi sen skulle märka var en ren lögn. Hemma i Jönköping var det fortfarande sommar, men så här långt norrut bjöds det på fantastiska höstfärger.
Fem kilometer senare (inte tre!) av vandring uppåt var vi äntligen framme vid Klöverfjällsstugan. Här stannade vi och vilade upp oss och åt massäcken medans vi försökte skydda oss från den bitande kylan.
Vandringen nedåt gick betydligt fortare, framförallt för att det började regna.
Men regnet bjöd även på en mycket fin regnbåge (eller två till och med)
Regn och höstfärger är generellt en fin kombination eftersom alla färger förstärks väldigt vackert.
Borgahällan i solljuset
Sen var det dags för färden hemåt. Men vi passade på att göra flera stopp på vägen för att fotografera.
Trappstegsforsen
Efter att ha pratat om att åka till Kullaberg ett tag tog vi ett ganska spontant beslut om att åka iväg.
Trots den extrema värmen och att Kullaberg knappt erbjuder något skydd mot den var det väldigt mycket folk. De flesta höll sig dock längst upp på toppen i närheten av parkeringen och undvek den värsta klättringen.
Vi hittade en klippa med en mycket fin utsikt, och efter lite väntande fick vi en underbar scen där skuggorna från molnen dansade över landskapet.
På vägen tillbaka till bilen lyckades vi hittade den perfekta genvägen på en liten stig genom skogen som ledde oss rakt tillbaka dit vi ställde bilen.
Sen var det dags att köra till campingen för övernattning. Josefine hade valt ut camping First Camp Torekov där hon varit mycket som liten.
Dagen därefter traskade vi de långa 1,5km från campingen bort till färjeläget för att ta båten ut till Hallands väderö.
Denna dagen blev om möjligt ännu varmare så det blev inte så mycket vandring utan vi gick bara någon kilometer över till fyren på norra sidan av ön där vi också åt vår massäck. Sedan sällade vi oss till de andra besökarna vid stranden och svalkade oss i det klara vattnet.
När vi sen skulle åka därifrån blev kön extremt lång till båten, vi var lite oroliga att vi inte skulle få plats men båten slukade alla passagerare utan problem och vi fick till och med bästa läktarplats för resan tillbaka.
]]>Resan ner blev lugn utan vare sig vågor eller vind. Enda seglet som var hissat var järngenoan (motorn).
Bild från soluppgången över Hanöbukten av Josefine Nilsson
Tidig förmiddag kom vi fram till Kåseberga.
Nån timme efter att vi kommit fram blåste det upp rejält, väderleksprognoserna lovade kraftiga vindar dagtid och lugnt nattetid. Så vi bestämde oss för att vila upp oss efter nattens eskapader och invänta lugnare väder.
Jossan och jag gick en runda upp till Ales stenar som var fullproppat med folk och klättrade (gled) nedför branten mot stranden.
Efter lite mat i magen kastade vi loss för den sista biten mot Trelleborg och hemmahamnen.
Första biten utmed Ystads kust gick vi för segel. När sedan solen gick ner försvann även vinden så det blev motor resten.
01:00 avslutade vi seglatsen när vi anlände hemmahamnen Gislövs läge.
]]>Nästa stopp var Hanö. Nu hade vi påbörjat seglatsen hemåt och då är det ett perfekt stopp innan seglatsen över Hanöbukten.
Det var en kort men fin seglats ut från skärgården mot ön. Vi körde lite race mot några andra båtar, men de hade inte en chans.
Väl framme på Hanö är det obligatoriskt med en rundtur upp till toppen för den fina utsikten.
Sen gick vi ner mot Bönsäcken, en fin liten spets på den norra delen av ön.
Bönsäcken syns till vänster i bilden
Dagen avslutades med en mycket mysig solnedgång.
Några timmar senare gav vi oss iväg på första nattseglatsen för säsongen över Hanöbukten.
]]>Tjärö har förändrats rejält genom åren efter att de gjort ett flertal ägarbyten. När jag växte upp besökte vi ofta Tjärö och då var det spartanskt men välskött av Svenska Turistföreningen. Efter en period mellan 2008 och 2017 var det tumult och problem på ön där i stort sett allt förföll har nu ön kommit tillbaka i helt ny tappning.
Filmen nedan av Chani Johnsson visar hur det nya fina restaurangkomplexet ser ut. Med möjligheter att få mat, dryck och fika.
Även jag saknar det gamla Tjärö så är allt bättre än vad det var åren efter 2008.
På kvällen fick jag många fina möjligheter att prova mitt nya objektiv när vi gick runt och fotograferade.
Solnedgång över huvudbryggan på Tjärö
På vår runda hittade jag ett riktigt häftigt träd som ljuset föll genom på ett helt magiskt sätt. Trots torkan och att nästan allt gräs var halvdött blev det fantastiska färger.
Det fina vädret passade även perfekt för flygning så jag passade på att lyfta med drönaren och ta lite bilder över skärgården.
Flygbild över Tjärö
Dagen efter valde vi att gå en bit bort till naturhamnen på Dragsö som ligger runt hörnet. På vägen dit passerade vi en av de många passagerna där deltagarna i Island Challenge Swimrun simmade mellan öarna. Lyckligtvis kom vi precis efter att de sista hade passerat så vi slapp vänta.
Den 19:onde startade vi den förmodligen mest vältimade semestern någonsin ner mot Blekinge skärgård under en av landets värsta värmeböljor.
Kvällspromenad ner mot Vägga hamn (Redigerad med Kandao Raw+)
Vi började resan från Jönköping med Snälltåg (och buss) ner mot Karlshamn där vi sen gick längs utkanten av staden ut mot Vägga hamn. Öresundsfestivalen som pågick samtidigt dånade i bakgrunden.
Med tung packning och allt annat än sval luft var det oerhört skönt att få släppa ner allt och ta det lugnt i båten. Mycket mer än så minns jag inte, förmodligen somnade vi väldigt snabbt sen på kvällen.
Dagen därpå seglade vi iväg med endast storsegel mot vårt första stopp: Tjärö.
Skärgården var full av trafik, främst motorbåtar.
]]>Nu har Jossan och jag äntligen landat i vilka ryggsäckar vi ville ha och vi gav oss ut på en tur för att testa dem. Vi valde varsin Fjällräven 35 liter. Jag valde deras Abisko Hike 35L som inte har en sån trampolin baksida för luftström, Jossan valde Abisko Friluft 35L som har en sån.
Första testet blev runt 19km vandring från Taberg till Strömsbergs naturreservat längs tre etapper av Södra Vätterleden.
Det var trevlig och varierande terräng, allt från mysiga villakvarter på asfalt till öppna fält och genom hagar. Självklart även en hel del fin skog
Bra uppladdning för lite mer vandring när semestern börjar. Jag är även väldigt pepp på att vandra vid Borgafjäll i höst!
]]>En av de största uppoffringarna jag gjorde när jag gick från mitt Canon 450D-system till min spegellösa Olympus OM-D E-M5 var mitt Tokina 11-16 f/2.8.
Det var ett fantastiskt objektiv med extremt bred bildvinkel motsvarande 17,6mm på ett fullformat och samtidigt var det rektalinjärt och väldigt ljusstarkt på f/2.8.
Foto med Canon 450D och Tokina 11-16 f/2.8
Extremvidvinkelobjektiv är fantastiska när man vill få med motiv i förgrunden och få med hela bakgrunden också, som bilden ovan.
När jag bytte system fanns det flertalet extremvidvinkelobjektiv, som till exempel Panasonics 7-14mm f/4. Det är dock inte särskilt ljusstarkt och det var stort (för M4/3) och framförallt dyrt. Sen var det en zoom. Min Tokina använde jag uteslutande vid 11mm, så om det hade varit ett fast objektiv hade det varit mycket trevligare.
Mitt bästa alternativ då var Samyangs 8mm f/3.5 Fisheye som jag använt till de flesta av mina vidvinkelfoton de senaste 4 åren. Det är ett väldigt kompakt objektiv vars enda egentliga nackdelar är ljusstyrkan och att det är fisheye.
Fotograferat med Samyang 8mm f/3.5 Fisheye
En bild som den ovan fungerar den alldeles utmärkt för eftersom man inte bryr sig så mycket om förvrängningen bland träden. Men vid bilder på arkitektur och andra motiv där det är mycket raka linjer blir det direkt problem.
Bild som visarförvrängningen från Samyang 8mm f/3.5 Fisheye
Det går att använda sig av en metod som man brukar kalla för “defish” för att ta bort förvrängningen, men då uppstår ett annat problem: Komponering i kameran blir väldigt svår eftersom det man ser där inte är det som blir slutbilden.
För mig innebar det mycket chansningar och att en hel del kreativitet försvann.
Så när den kinesiska tillverkaren Laowa sa att de skulle släppa ett fast, lättviktsobjektiv (Egentligen gjort för drönare), med hög ljusstyrka, med en extremt bred rektalinjär bildvinkel och som tog filter var det total jackpot.
Laowa 7.5mm f/2 MFT bredvid Samyang 8mm f/3.5 Fisheye
Det var ytterligare en sak som jag gett upp från mina Canon-dagar, att använda filter. Det är väldigt få extremvidvinkelobjektiv och ännu färre fisheye som har filtergängor. Och samtidigt är filter, särskilt polariseringsfilter, en av de viktigaste verktygen för landskapsfotografering.
I mångt och mycket är Laowa:n samma som Samyang:en, de fokuserar lika bra, båda har stegvis bländarjustering på objektivet och båda är skarpa.
Skillnaden är den stora kontroll Laowa:n ger vid fotograferingstillfället, att se bilden i samma utskärning som den kommer ha i slutändan och med möjlighet att använda filter så ger den ett helt annat utlopp för kreativitet.
Nattfoto över Munksjöbron och Spira med Laowa 7.5mm f/2 MFT
Än så länge har jag bara använt mig av polariseringsfilter, men har både ett IR-filter och ett mörkerfilter som jag snart ska få användning av. Att filtergängan är på 46mm gör också att det inte är en stor kostnad att köpa på sig en massa filter.
Tokina:n till exempel hade filtergänga på 77mm och filtren kostade mer än det dubbla till den. Vilket gjorde att jag inte köpte särskilt många filter, och de jag köpte var jag extremt försiktig med att använda.
]]>
Dammen i Vattenledningsparken är frusen
Men sen kommer solen och vårkänslorna och helt plötsligt är det inte det minsta ansträngning att stiga upp kl 05:45 för att hinna upp på berget för att fånga de första solstrålarna med fågelkvittret. En helt underbar upplevelse.
Mina senaste träningspass har varit ren upptäcktslöpning i Vattenledningsparken där jag springer nästan helt planlöst, både trail och off-trail. Det är något speciell frihetskänsla när det inte blir så mycket fokus på själva träningen utan bara på ren löparglädje.
Det känns som det kommer bli ett riktigt bra träningsår.
]]>Det är inte varje dag som en får möjlighet att besöka en av våra mest kända nationalparker: Abisko med starten på vår utan tvekan mest kända vandringsled: Kungsleden.
Kiruna och gruvan
Med diverse transportslag tog vi oss upp till Kiruna för att sen ta tåget den sista biten. På väg till tåget som var en bit bort fick vi vårt första bemötande av en lokalbo när busschauffören bestämde sig för att frångå sin vanliga rutt och körde oss hela vägen till tågstationen. En stund senare rullade tåget in och vi hoppade på.
Första dagen som också var en resdag hade vi inte tid för så mycket så vi bestämde oss för att ta den mindre turen upp till Nuolja och Aurora Sky Station dit det gick en linbana.
Vandring och linbana upp till Nuolja och Aurora Sky Station
Uppe på toppen var den fantastisk vy över hela dalen i Abisko och i fjärran skymtade vi Lapporten dit vi skulle dagen efter.
Vädret över landskapet skiftade mellan sol och regn på det sätt som endast fjällvädret kan göra.
Lapporten höljd i moln
När vi tittat färdigt och skulle bege oss ner igen hade linbanan slutat gå så vi gick ner på den smala steniga stigen.
Andra dagen var det dags för den tuffaste vandringen för denna turen när vi skulle gå upp till Lapporten. En sträcka på lite mer än 2 mil och ~600 höjdmeter.
Början av turen gick genom skog fullt med mygg och annat men efter en liten stund gick vi fria från träden och slapp alla jobbiga insekter samtidigt som vi fick en fin belöning i form av utsikten över Abisko och Torneträsk varje gång vi vände oss om.
Lapporten på andra sidan sjön Čuonjájávri
Väl uppe vid sjön Čuonjájávri och med en fin vy över Lapporten stannade vi och vilade en stund och åt den lilla proviant vi hade med oss. Pappa kokade lite pilsnerkorv som några av oss åt.
Sen var det dags för den betydligt lättare vandringen nedför berget igen, nu kunde vi njuta av utsikten varje steg.
Tredje och sista dagen blev lite kort vandring längs Kungsleden med mer fokus på naturen och vyerna än att faktiskt förflytta oss. Den första kilometern gick vi bredvid den dånande forsen.
Forsen i Abiskojokk
Dag Hammarskjöld var en flitig besökare och denna första delen av Kungsleden går parallellt med Dag Hammarsjöldsleden, en pilgrimsled med flera meditationsplatser med citat från hans efterlämnade texter inristade på stenar.
En av många meditationsplatser längs Kungsleden
Från meditationsplatsen var det fin utsikt åt många håll, bland annat över floden Abiskojokk som här några kilometer ifrån forsen var betydligt lugnare.
Det riktiga loppet är 8x10K där man springer en intervall var tredje timme över en 24-timmarsperiod där den första intervallen börjar klockan 00:00 svensk tid.
Personligen så kände jag mig inte riktigt redo för ett 80-kilometerslopp så jag har valt att korta ner längden till ~5K, vilket ändå blir 40 kilometer på 24 timmar, nästan en maraton vilket är en mer än tillräcklig utmaning för mig.
Första intervallen avklarad, dock något sent. Sov rakt igenom alarm och blev väckt av Josefine och vi kom iväg till 00:19. Inget bra start men rundan kändes skön iallafall. Det var tillräckligt mörkt för att kräva pannlampa också, får se om det krävs nästa pass.
Det blev ingen sömn efter första intervallen, men kände mig ändå pigg. Temperaturen hade sjunkit ned under 15 grader så det var mycket behagligare men tog det lite lugnare ändå. Känns bra nu när 1/4 är klart. Hoppas kunna få lite sömn nu.
Fick sovit lite mer än 30 minuter efter andra intervallen, nu är det nog som värst; Lite sömn, tidigt på morgonen, tom mage (bara ätit 5 bananer). Men nu ska jag ut iallafall.
Efter att ha kommit ut så försvann tröttheten från uppvaknandet och det blev som alla andra morgonrundor: underbart :)
Efter en rejäl frukost bar det iväg på den fjärde intervallen. Det har nu börjat bli varmt (Vi slapp direkt solljus lyckligtvis) så det blir nog ett dopp i slutet av nästa runda.
Mot slutet av rundan började jag få känningar i knäna, ska se hur det känns vid intervall 5 och gå därefter, blir kanske så att jag avbryter (Jag har ju faktiskt vandring i Abisko nästa vecka som får prioritet).
Femte intervallen gick bra men kände lite mer i knäna så det blir min sista. Avslutade rundan med ett välbehövligt dopp i Vättern :)
Det var ett ganska intressant event, kanske blir ett nytt försök nästa år, men det är lite jobbigt när rundorna är så nära varandra vilket gör det omöjligt att få någon vettig sömn under natten.
Nu ska jag förbereda mig för nästa äventyr i Abisko.
]]>Det som anses av de flesta inom timelapsefotografering som är bland det svåraste att få till och häftigast resultat är s.k. “Holy Grail” vilket kort och enkelt är fotografering (filming?) av dag-till-natt samt natt-till-dag övergångar.
Av ganska uppenbara skäl är det tekniskt svårt att utföra, exponeringsskillnaderna mellan dag och natt kan skilja sig på flera magnituder. För att hantera denna förändring i ljus finns några olika tekniker.
Bulbramping är en av de svårare sätten att fotografera på men desto enklare att hantera i efterbehandling. Den görs genom att antingen ha en extern enhet som en smartphone eller en dedikerad enhet som mäter ljuset och sätter en exponering utifrån det; Alternativt genom att uppskatta ljusets förändring på förhand och förprogrammera utlösaren.
Bulbramping ger en jämn förändring av exponeringen vilket gör det mycket enkelt att hantera i efterhand.
Ett alternativ till bulbramp är att hantera kameran manuellt genom att korrigera exponering lite då och då. Detta ger den stora fördelen att kunna möta oförutsedda förändringar i ljuset, det är också väldigt enkelt att hantera i efterbehandling eftersom förändring i exponering sker kontrollerat (se bild nedan)
Den stora nackdelen med denna tekniken är att den kräver att fotografen har full uppmärksamhet under hela processen, som kan pågå under flera timmar.
Det sista alternativet jag tänkte nämna är aperture priority, vilket är den överlägset enklaste av teknikerna för att utföra själva fotograferingen eftersom det bara är att ställa in kameran på bländarprioritering och sätta på utlösaren och sen får den sköta sig själv.
Nackdelen med denna teknik är flera. Bland annat blir kameran begränsad till enbart slutartid och ISO när det kommer till exponering vilket gör att vissa övergångar blir svåra att få till.
Men den största nackdelen är resultatet. Det är mycket besvärligt att hantera under efterbehandling eftersom det blir oerhört mycket flimmer. Till exempel kan en så vanlig händelse som att solen går i moln ändra exponeringen kraftigt. Om det finns objekt som rör sig nära kameran kan de också störa kraftigt när de rör sig in och ut ur bilden.
Personligen har jag främst använt mig av manuell ramping fram tills nu, men jag planerar att gå över så mycket jag kan mot bländarprioritet på grund av en del nya funktioner i LRTimelapse 4
LRTimelapse är ett program som tillsammans med Lightroom ger en mycket kraftfull process för att skapa timelapse. Fram tills nyligen har programmet använt sig av en process med manuell ramping för att hantera ljusförändringar. Programmet har även haft en inbyggd funktion som kallas “Visual Deflicker” som ska ta bort flimmer som uppstått av t ex bländarprioriterad fotografering eller flimmer som uppstått av att bländaren ej ställt sig i 100% samma läge vid varje exponering.
Jag har alltid tyckt att denna funktion har varit lite av en besvikelse, oftast har den tagit bort flimmer i en del av bilden men skapat i en annan vilket gjort att jag främst försökt undvika flimmer med hjälp av metoder som Lens twist och att fotografera med manuell ramping.
I samband med att jag uppgraderade till version 4 av LRTimelapse som är gjord för de senare versionerna av Lightroom samt Lightroom CC, har det ändrats. Tidigare renderades filmerna genom att litet hack för Lightrooms Slideshow export. Nu renderas filmen direkt i LRTimelapse vilket har gett ett flertal fördelar. Bland annat går det oerhört mycket snabbare att rendera, men det ger även flera olika alternativ för rendering som till exempel olika format och codecs.
Den största fördelen är dock introduceringen av motion blur. Det som jag tyckte saknades av funktionen Visual Deflicker tar motion blur hand om. Eftersom motion blur smälter ihop föregående och efterföljande bilder i renderingen elimineras allt flimmer som blev kvar efter Visual Deflicker, vilket gör att dessa två i kombination ger ett perfekt resultat även vid en ganska dåligt fotograferad timelapse.
Ett exempel nedan kan visa hur resultatet kan se ut.
Det bästa med denna förflyttning av komplexiteten från själva fotograferingen mot efterbehandling bör göra timelapse mycket mer tillgängligt för fler. Istället för att lägga flera tusentals kronor på bulbramping eller annan utrustning så räcker det att lägga en bråkdel av de summorna på mjukvaran som sen tar hand om allt. Det gör också det mycket enklare att fotografera timelapse vid fler tillfällen eftersom det räcker att snabbt ställa upp kameran, sätta igång och sen är det klart. Ingen direkt översikt på kameran krävs.
]]>Det fina vädret till ära tog jag och Marcus en runda på Hassafallsleden och som vanligt blev det ingen besvikelse :)
Trots väldigt lugnt vandringstempo var det väldigt svettigt i solen, så vi tog en paus och njöt lite av utsikten från Varkullen
Får se vilken vandringsled det blir härnäst…
]]>Tyvärr kom jag ur det helt och tränade knappt alls under hela vintern.
Men nu under våren bestämde jag mig för att komma igång igen; Och efter lite påtryckningar från mamma och syster anmälde jag mig till Spring Trail Österlen i april. Då var jag helt otränad bortsett från en testrunda jag sprang veckan innan bara för att kolla om jag klarade längden. Och efter förutsättningarna gick det riktigt bra, jag låg precis på gränsen till mjölksyra under nästan hela loppet. Hade inte kunnat prestera bättre än jag gjorde.
Sen var det igång och har sen dess tränat lite mer fokuserat än tidigare, framförallt har jag provat att springa längre sträckor, vilket jag inte gjorde alls förra året. Då var ett långt pass runt 10km och ett normalt pass runt 5-6km vilket gjorde att de längre sträckorna alltid blev tuffa för mig. Att jag tränat med långdistans detta året gav ordentligt resultat på Vilden X-Trail.
Förra året sprang jag Halvvilden på 7km men eftersom större delen av loppet är samma som Vilden (10km) valde jag att springa det i år.
Jag tänker inte påstå att det var ett lätt lopp, men jämfört med förra året gick det betydligt lättare, jag pressade mig inte alls lika hårt och lyckades ändå hålla ett högre tempo trots den längre sträckan och vadande i kärr och träsk.
Sen gick det snabbt, efter Österlen Spring Trail har jag inte haft en enda vecka där jag sprungit kortare än 20km och de längsta har varit runt 35km/vecka. Nu känns 10km som en relativt kort sträcka, även 15km är en längd som inte är speciellt tufft längre.
Som en liten belöning och lite för att det kom fram ett behov köpte jag en hel del utrustning, först ut var ett par nya skor för asfaltlöpning. De jag hade sen förra året hade blivit helt styva i sulan och de var nästan oanvändbara. Det var helt enkelt dags.
Efter tips från mamma blev det ett par Nike Air Zoom Pegasus 32.
Jag kan utan att tveka säga att de här skorna är de bästa skorna för hårdare underlag jag haft, de är så sköna att springa i att jag springer mer på asfalt numera än jag gör i skogen.
Nästa ut för köp blev en ny ryggsäck. Förra året köpte jag Kalenji’s billiga vätskeryggsäck mest för att testa om jag gillar att springa med ryggsäck, och efter ett års löpning med den kände jag att det var dags att uppgradera. Ersättaren blev Salomon’s S-Lab Adv Skin3 12.
Ryggsäcken är nästan mer som en väst och är egentligen gjord för mer packning än jag behöver men det är rätt skönt att veta att ha det extra utrymmen vid behov. I denna kan jag utan problem få ner regnjacka, upp till 2,5l vätska, keps m.m. Ett stort plus är att vikten är fördelad lika mycket på framsidan som baksidan vilket gör den balanserad även med full packning.
Slutligen blev det även lite nya kläder; Jag har alltid dragit mig lite för att ge mig ut vid sämre väder, så det fick bli en ny ultralätt regnjacka från Salomon. Det blev även nya strumpor från Craft och en vikbar löparkeps från Salomon för att klara sommarvärmen.
Nu har jag inga ursäkter längre :)
Detta inlägget blev kanske lite långt och osammanhängande men jag har inte skrivit på länge och ville mest få ut allt på en gång så jag kan fokusera mer på det som händer nu. Fortsättning följer…
]]>I samband med studierna har spelintresset fallit åt sidan, detta samtidigt som det finns ett flertal spel som jag gärna skulle vilja börja på. Jag vill dock inte behöva sänka grafiken för att kunna köra spelen. De ska spelas så som utvecklarna har menat att de ska spelas, på max! 😄
Därför har listan av spel som jag vill spela växt och växt. GTA V, Dragon Age Inquisition, Assassin’s Creed Unity och många fler…
Så de senaste åren har jag ganska naturligt spelat spel som har fungerat på min laptop eller min smartphone. Spel som Terraria, FTL: Faster Than Light!, Pillars of Eternity men även mobilspel och emulatorer via mycket trevliga gameaden MOGA Controller. Kort och gott, spel som kräver mindre men samtidigt är riktigt bra spel 😄
Jag ville bygga något speciellt, Torn är så tråkiga att bygga i eftersom allt får plats, oavsett vad en väljer. Då hittade jag chassit Node 304 som bygger på moderkortsstorleken Mini ITX.
Jag gillar chassit delvis för att det är litet men även för att det är ganska diskret och inte lika flashigt som andra chassin normalt är utan kan smälta in i en kontorsmiljö. Samtidigt har den plats för fullstora grafikkort, ett rejält nätaggregat och flera hårddiskar, vilket var lite av ett krav eftersom jag tänkte bygga en dator som klarade av allt.
Och sen tog projektet fart.
För att inte chocka kontona för mycket köpte jag de olika komponenterna i omgångar. Först ut var chassit. Delvis för att se var lådan kan stå men även för att börja planera bygget och ha möjlighet att mäta inuti chassit för att se om komponenterna får plats.
Därefter var det dags för moderkortet, RAM samt nätaggregatet. Moderkortet är nog det som är mest speciellt i hela bygget; Det var vid inköp det enda som hade stöd för DDR4 och hade den lite större processorsockeln 2011-3.
I nästa steg var det dags att fixa processorn och lagring. Jag hittade en gammal HDD från min laptop som jag stoppade i så länge. Den är tanken att den ska bytas mot 4TB hårddisken nämnd i listan ovan.
Direkt när jag satte igång datorn reagerade jag på hur högljudda fläktarna som kom med var. Så jag beställde 3 st Noctua-fläktar som var tänkta att ersätta fläktarna som kom med chassit. Vid detta läget visste jag inte ens om datorn fungerade utöver att den bootade.
Det var inte förrän jag fick grafikkortet levererat som jag kunde få ut någon form av bild. Och allt fungerade som det skulle! :D
Ett av målen med datorn var att kunna ha mer än 16 GB trots Mini-ITX. Tyvärr fanns det endast 32GB (2x16GB) kit för servrar och inte specifikt för gaming när jag köpte delarna (det fanns 128GB (8x16GB) av någon anledning). I skrivande stund finns ett flertal 2x16GB-kit som jag ska byta till vid något framtida tillfälle när jag känner ett behov.
Den enda Noctua-fläkten som är kompatibel med moderkortet är Noctua NH-U9DX i4, detta på grund av att RAM sitter på ett lite annorlunda ställe och moderkortet använder en s.k. Narrow ILM 2011-3 socket för CPU. Däremot stod det i specifikationen att CPU-fläkten endast får plats om RAM är lägre än 32mm höga; Mina är 34mm.
En snabb googling visade att det var någon gjort egna mätningar och fått fram att upp till 35mm höga minnen får plats. Så jag slängde iväg en beställning.
Och mycket riktigt, fläkten gick in med drygt en millimeters marginal mot RAM. Dock blev det riktigt trångt mellan den stora chassifläkten och ena fläkten på den nya kylaren, men med lite våld fick jag alla fläktarna på plats.
Har specifikt valt att inte fotografera min setup ännu eftersom den inte är färdig. Men tanken är att den ska bräcka min förra Battle Station (Bild nedan).
Kronjuvelen kommer förmodligen bli Acers nya 34" UltraWide, Acer Predator X34.
To be continued…
]]>Av någon anledning fick vi för oss att cykla till Gränna och sova i tält. Vi var båda sugna på att besöka Tegnértornet som skulle ha fantastisk utsikt åt alla håll. Tegnértornet är ett 27 meter högt utsiktstorn på toppen av Kramboberget som ligger öster om Grännaberget.
Vi hade inte någon särskild utrustning för att cykla med packning så vi köpte några biketouringväskor som vi kunde fästa på våra pakethållare. Vårt tält var ett billigt från Intersport som säkert vägde 4–5 kilo, resten av utrustningen var i princip lika tung och stor (tyvärr tog jag inga bilder på cyklarna).
Vi cyklade upp mot gamla Grännavägen via Huskvarna, fram till Skärstad var det fina asfalterade cykelbanor, därefter var det slut. Från Skärstad cyklar man i väggrenen med bitvis tung trafik (jag förstår varför de som bor där tjatar om bättre infrastruktur).
Efter Ölmstad svängde vi av från bilvägen och ut på lite mindre grusvägar som nu gick mestadels nedför mot Röttle by.
I Röttle stannade vi och tittade på vattenfallet.
Efter Röttle cyklade vi bort till Gränna och påbörjade sedan vår stigning på lite över 200 meter upp till toppen Kramboberget, vi valde den kortaste vägen upp som tyvärr var stigen där Holavedsleden går, den var väldigt kuperad och så pass dåligt underlag att vi inte kunde cykla på våra stadscyklar utan fick knuffa, och eftersom vi hade den mesta av packningen på pakethållarna var cyklarna så baktunga att framhjulet ville lyfta i uppförbackarna.
Det var svettigt…
Till slut kom vi upp och blev belönade med fantastisk utsikt från tornet (ytterligare 27 meter upp).
Söderut
Norrut
Söderut
Tältplatsen
Efter lite dokumenterande av utsikten var det dags för lite mat, vi grillade korv med bröd, en klassiker. Sen var det läggdags.
Andra dagen var det bara hem vi skulle, men vi tog en liten omväg via Grännaberget där vi åt glass och njöt av utsikten
Gränna
Hemåt gick det lite snabbare, troligtvis för att vi bara hade fokus på att komma fram.
Det var en fin tur, men med lite bättre förberedelser och utrustning hade det nog varit lite lättare att njuta.
Omtagning?
]]>Under helgen slängde jag och min pappa ihop en geocache. Vi tog en stock, sågade av ena halvan (som blev ett lock) och borrade ett hål för att ha själva cachen i. Tanken var att cachen skulle smälta in fint i omgivning och samtidigt vara något som är lite roligare att hitta än en matlåda eller liknande.
Eftersom jag tycker om att pyssla tog jag en glödpenna och brände in Groundspeaks geocaching logotyp i ena änden av stocken. Locket skruvades sedan igenom för att kunna snurras bort för att komma åt cachen.
Först var tanken att placera cachen på vallen någonstans i det lila området nedan. Det var dock svårt att hitta en bra plats, främst för att platsen skiljer sig otroligt mellan sommar och vinter. På vintern kan man delvis se rakt igenom buskaget och det är relativt enkelt att komma fram medans på sommaren är det kraftigt övervuxet. De få platser som vi hittade som skulle vara potentiella frekventeras av barn och är således inte aktuella.
Istället hittade vi en bra plats nära Öster Järs förskola, enkel att ta sig till, bra parkeringsmöjligheter och samtidigt ett ställe dit ingen skulle hitta den om de inte vet att den är där.
Cachen blev nyss godkänd och publicerad med namnet Öster Jär på geocaching.com. Det ska bli kul att se när andra geocachers hittar den :)
Blev sjukt nervös när de två första loggningarna var DNF, skulle den vara snodd efter mindre än ett dygn???
Sen kom en ny loggning med FTF :)
]]>
Under julhelgen bestämde jag mig för att börja med geocaching. Nu är jag uppe i 10 stycken och kan nog säga att jag är fast :)
Ovan finns de som blivit plockade (gröna punkter) och några som försökt plockas (de som är röda). Jag börjar få lite paranoia över att cacherna ska vara försvunna när en inte hittar efter ett långt letande.
]]>I länken skrivar Läkartidningen att det krävs engagemang från alla i samhället att göra något åt denna trend. Men hur löses detta problem när det framförallt är en tid då man vill umgås med nära och kära? Kan internet vara lösningen?
Normalt när jag surfar runt i trådar på reddit och andra forum slås jag av en nästan omänsklighet och en enorm brist på empati hos många; Det är ingen överraskning att det råder en grov samtalston på nätet. Förmodligen för att en aldrig kommer att få träffa personerna bakom och då går det att säga precis vad som helst utan konsekvenser. Forum, twitter och andra sociala medier är helt enkelt ingen bra plats för de som vill må bra större delen av tiden. Facebook (och Instagram) kan till och med vara ännu värre då det bombarderas med mysbilder som ger en enormt missvisande bild av hur alla andra har det.
Under julen har jag märkt något annat. Samtidigt som alla de som har sina nära och kära kopplar ner så kopplar de som inte har det upp sig. Trådar som Vad ska man göra själv på nyårsafton i Stockholm? och Swedditörer! Jag är själv på julafton. Vad kan jag hitta på? dyker upp och istället för att fyllas av kommentarer av hat och löje så fylls de av hopp, hjälpsamhet och omtanke. För de som inte har fått sin gemenskap gratis via familj och släkt finns det idag inte så många andra alternativ än att skapa sin egen gemenskap. Just detta är det många som sätter sin tilltro till internet för att göra. AntisocialConstruct på Sweddit sammanfattar det bäst med:
ensam + ensam → mindre ensam
Jag tycker det är en enormt häftig grej när personer kan hitta varandra via internet, framför allt för att bryta den hemska normen att det som inte händer AFK inte är på riktigt. Men jag tror att mycket ansvar ligger på alla oss andra med att minska den pressande normen om hur jul och nyår bör upplevas som bara leder till att sätta press, inte bara på de som är utanför utan för alla andra också.
Är högtidsstressen verkligen en tradition som vi vill bevara?
]]>Hösten vill verkligen inte ge upp här i Jönköping. Men nu känns det att vintern är på väg när vi äntligen börjar få lägre temperaturer, någon ordentlig snö har inte setts röken av än dock ☹
skulle nästan kunnat vara en vårdag med vårens första blommor.
Nu är det över en månad sedan jag var ute och fotograferade så det var på tiden :) Jag passade på att gå en runda timmen innan solen gick ner.
Det är något lugnande att bara sitta och titta på när vågorna kraftigt slår mot stenarna och upp på stranden; En känsla som jag tycker man fångar riktigt bra på bild genom långa exponeringar som ger ett suddigt silkeslent vattenlandskap.
Vad händer när allt omkring oss försöker få vår uppmärksamhet?
De flesta produkter och tjänster som skapas idag är designade kring att de används när användaren har fokus. De fungerar också på olika sätt och försöker fånga vår uppmärksamhet på olika vis.
There are more and more electronic devices being created every day. Many of them were carefully designed in terms of usability. However, this user friendliness might not remain the same when a second device is introduced in that context. Most visual interfaces were designed with the assumption that the given task will be the users’ single focus of attention.
Från: Design for Peripheral Vision
Många affärsmodeller idag bygger på någon form av insamling av data, i syfte att sälja informationen till tredje part eller att sälja reklam riktad till användarna. Eftersom mer användning = mer data kan det med ganska stor säkerhet konstateras att de kommer att försöka få tjänsterna/produkterna att användas så mycket som möjligt.
Vi kan se detta med många tjänster. Vi får notifikationer om allt som händer på Facebook, påminnelser om födelsedagar, inlägg som någon gillat och en massa annat. Samtidigt får vi påminnelser i form av email när vi inte använder insert service here.
För mig ger det en motsatt effekt. När en tjänst försöker få mer uppmärksamhet än den nytta den motsvarar blir det bara en irriterande distraktion.
Och i slutändan är det just det som jag tror är det viktiga. Att skapa nytta.
Artikeln länkad ovan tar upp problemet med att en design eller ett gränssnitt är gjort för när vi tittar på den, när den kommer ut i periferisynen gör den ingen nytta längre. Aspekten som jag själv är mer intresserad över är inte hur ett gränssnitt ser ut i periferin utan att det bara försöker få din uppmärksamhet när den kan ge någon nytta och annars inte.
Detta är ingen enkel nöt att knäcka, delvis på grund av att det är högst personligt vad man finner nyttigt och inte. Jag till exempel är fullständigt ointresserad av 99% av det som händer på Facebook, däremot är jag intresserad av de personliga meddelanden en får därifrån. På det viset blir jag (i brist på ett bättre ord) irriterad när jag får en notifikation om Candy Crush eller en födelsedag för någon jag knappt känner. Däremot blir jag inte det när jag får en notifikation om ett chattmeddelande via Messenger.
Här finns två vägar att gå; Antingen skapar en en tjänst som lär sig efter hand eller en tjänst som går att konfigurera efter eget tycke (Går även att ha en kombination).
Virtuella assistenter som Google Now eller Assistant är tjänster som lär sig vad du vill få reda på och ge dig denna information när du vill ha det eller behöver det. Det kan vara allt från en viss webbplats som många besöker vid en viss plats eller så simpelt som att hålla koll på när du behöver ta bussen. Problemet är att de är långt ifrån perfekta. Det är ofta en får ett “Kort” för sent eller på en annan plats än den är relevant. Förhoppningsvis blir de bättre med tiden på den aspekten.
En tjänst som gör sitt jobb och inte mer, ger så mycket mer nytta än något som jämt och ständigt försöker fånga din uppmärksamhet
De bästa tjänsterna är de som bara finns där, ett ganska nytt exempel är Google Inbox, en ny mailklient som gör det mycket enkelt att hantera mail på ett smidigt sätt.
Smartwatches (eller smartklockor) är en produkt jag inte är så säker på hur den passar in här.
Android Wear fungerar som en notifikationspanel på handen (och på så sätt kan vara oerhört distraherande) men samtidigt ger den möjligheten att snabbt kolla vad det är man fått för meddelande och om man vill göra något med det. Det tar bort hela momentet att ta upp telefonen. (Jag får återkomma när jag testat på det själv ett tag)
Hur Apples smartklocka kommer att fungera återstår att se.
Den del av smartklockor som jag är oerhört intresserad av är hur de kommer att förändra hur vi ser på klockan och tiden. Konceptet nedan är ett sätt som kan vara riktigt intressant.
Det en ser är hur varje “bar” motsvarar en händelse i kalendern (och färgmarkerat med den färg händelsen har) som sträcker sig över de timmar som det varar under. Det är ett riktigt häftigt koncept för att få överblick samtidigt som det inte försöker själa uppmärksamhet.
Jag tror det är på liknande vis vi måste designa våra tjänster i framtiden. Teknik ska inte distrahera, teknik ska förenkla!
]]>När blev att rösta med plånboken det allmänt accepterade sättet att påverka vår omvärld?
Idag blir vi påverkade ifrån alla håll av reklam och meddelanden om hur vi ska leva, och framförallt vilka produkter och tjänster vi ska köpa för att uppnå de ideal som samma reklam får oss att vilja uppnå.
Även om målen är gemensamma i att förbättra miljön, arbetsförhållanden, jämlikhet och mycket mer är metoden att rösta med plånboken lika passiviserande som det de kallar för clicktivism.
Ett annat problem med att rösta med plånboken är att det förflyttar makt till de som har mer pengar. En politik som vill förflytta fler områden (som skola, omsorg, polisväsendet?) ut på marknaden förflyttar också ännu mer makt till de som har pengar och bort från de som har lite.
Detta är konsumtionssamhället. Ett samhälle där en del av populationen sitter på produktionen och den andra halvan konsumerar. Hela samhället är fastlåst i denna konstellation. När det konsumeras mindre går ekonomin sämre och de pengar som kommer in via skatter som är tänkt att finansiera vår infrastruktur räcker till sämre och sämre.
Således uppmanas vi att konsumera mer, genom reklam, sänkta lån för att uppmana till mer konsumtion och mer. Vi är skuldsatta upp över öronen för att hålla igång det system vi skapat som i dagsläget håller på att förstöra världen med nedskräpning, föroreningar och allmän miljöförstörelse. Ett system som inte tar i beräkning många viktiga saker som egentligen är det som håller ihop samhället för att istället lägga fokus på andra. Det har gett oss ett system som lägger mer värde i en telefonförsäljare än på en omtänksam förälder som tar hand om sin familj.
Jag tror att det finns en bättre väg vi kan föra samhället i. En väg där vi som kan aktivt vara en del av utvecklingen, där vi alla skapar, använder, modifierar de produkter och tjänster vi använder dagligen. Jag tror inte att framtidens produkter kommer vara skapade av ett enormt multinationellt företag i stora kinesiska (eller vilket land nu storskalig produktion görs i då) fabriker. Med möjligheterna som 3D-skrivare för med sig kan vi flytta produktionen lokalt.
Idag är 3D-skrivarna för konsumenter inte riktigt där men utvecklingen går fort. Samtidigt som vi gör allt fler av våra tjänster till digitala. Trenden är tydlig.
Gustaf Josefsson pratade mycket om detta på Webbdagarna 2014 förra månaden.
Makerkulturen har möjligheten att aktivera oss alla i samhällets utveckling och ge oss tillbaka kontrollen av det vi gör och använder i vår vardag istället för att passivisera så som konsumtionskulturen gör.
]]>Jag var ute och fotograferade vid Dumme mosse igår natt/kväll. Målet var att komma ut från ljusföroreningarna i Jönköping och få lite fina stjärnbilder. Vid bilfärden dit möttes en av stora dimbankar; Ett tag var en lite orolig att det inte skulle gå att fotografera alls.
Väl ute på mossen (typ 1 km promenad från parkeringen) var det nästan helt dimmfritt där vi ställde upp utrustningen. Dock var månen framme och gjorde det omöjligt att fotografera den södra delen av Vintergatan.
Som jag brukar tog jag också en i liggande format, inte säker på vilken jag gillar mest. Är oftast förtjust i liggande men Vintergatan är så mycket coolare desto mer en får med 😄
Båda bilderna använder en ETTR-teknik där man överexponerar till kamerans gräns för att sedan sänka exponeringen i efterbehandling och på så vis minska brus. Detta gör det möjligt att fotografera med hög ljuskänslighet (I detta fall ISO 6400).
Jag gjorde dock en liten miss. Kameran var inställd på att beskära bilderna till 16:9 (Normalt tar den bilder i 4:3). DOck ska det inte göra någon skillnad på råbilderna.
Det jag inte visste var att Lightroom och Adobe Camera Raw har en bugg för just min kamera där även råbilder blir hårdcroppade vid importering. Jag hittade ett litet hack där en ändrar kameramodellen (I detta fall till E-PL5) och så vips kan man komma åt all rådata. I fortsättningen ska jag aldrig ändra beskärning i kameran 😄
Trots månens närvaro fotograferade jag lite söderut, fick en häftig reflektion i vattenpölarna på myren. Det gav dock en väldigt svårredigerad bild så det blir några dagar/veckors extra jobb på att få den bra 😄
]]>Men det är inte buggar och tekniska förbättringar jag vill prata om. Det är användbarhet. Väldigt många applikationer som i sig är värdiga alternativ till applikationer som bygger på andra licensierings och betalningsmodeller misslyckas totalt på området användbarhet.
Ett av de tydligaste exemplen är mailtjänster. Mail brukar ofta hållas fram som ett exempel på en teknologi som har mognat och blivit utbredd som en av de främsta kommunikationsmedlen vi har idag.
Gmail är enligt mig en av de bästa mailtjänsterna på marknaden just nu; Den är väldesignad, fungerar på alla plattformar, inbyggd med många andra system och den är gratis.
Men som de säger “If you’re not the customer, you’re the product”, vilket i sig är en sanning med många undantag men som fungerar bra i just detta fall. Hela Google’s affärsmodell går ut på att man använder sig av deras tjänster och sedan spårar de hur du använder tjänsten och använder denna data till att sälja tjänster till företag och andra som är intresserade av marknadsföring.
Problemet blir när det blir för centraliserat. Google och andra jättar som Facebook tex har mer data än vi kan föreställa oss. Och det finns otaliga fall där denna data har blivit missbrukad. Nu är jag inte en av dem som har en enorm misstro för just Google och Facebook, jag tror att de vill det bästa för sina användare just eftersom de är beroende av sina användare. Men insamlingen av data (som hela deras affärsmodell bygger på) möjliggör ett missbruk av denna data av andra parter, till exempel NSA och FRA.
Just i fallet med Gmail är detta den stora nackdelen. Googles produkt bygger på att de samlar in data, och detta hindrar Google från att skapa en bättre produkt för sina användare genom att implementera tex end-to-end kryptering som PGP eller GPG; Något som skulle vara av enorm fördel för användare som ett skydd från tredjepart, men samtidigt omöjliggöra för Googles affärsmodell att gå ihop.
Om man vill ha ett säkert alternativ för sin mail måste man antingen betala för det eller ha den tekniska kompetensen, och då får man ändå det svårt att nå upp till samma smidighet som det är att använda Gmail.
Jag tror att ett av de stora hindren är att de som bygger öppen mjukvara för säkerhet har en annan syn på mjukvara; En syn på främst de tekniska och funktionella bitarna och missar användbarhet fullständigt. Vilket gör det svåranvänt till oanvändbart för resten av världens befolkning.
Om vi verkligen vill nå ut till “vanligt folk” måste tjänsterna som byggs upp fokusera på att vara enkla att använda.
Bitcoin-communityn har fattat detta. De fokuserar enormt mycket på att det ska bli enklare att använda, både från ett säkerhetsperspektiv och i ren smidighet. Jag tror att detta är rätt väg att gå. Liksom, vad har en teknologi för mening om den inte förändrar något?
För att våra applikationer ska kunna vara värdiga alternativ för alla måste de även kunna konkurrera med teknikjättarnas tjänsters användarvänlighet.
]]>När man bor i en stad blir man lätt blind för allt som egentligen gör staden speciell. Visst, många smultronställen hittar man inte som turist men samtidigt är det många ställen man inte ens ser för att man har dem rakt framför näsan.
Under gårdagen paddlade jag och några kompisar runt i sjöarna i Jönköping.
En har varit runt Rocksjön och cyklat och gått men det var något speciellt att se det från vattnet. Många mysiga åar man kunde paddla runt i.
Så här på förhösten (ja det är tydligen ett ord) är det väldigt trevligt på alla vandringsleder runtom i landet. Jag och familjen tog tillfället i akt och åkte till Skåneleden vid Romeleåsen och vandrade och grillade lite under dagen.
Löven har börjat gulna men har kvar det mesta av sin gröna färg. Skogen lyser med en kraftig grön färg. Att det var lite halvmulet gjorde det inte sämre för fotograferande heller :D
Jag tog tillfället i akt och timelapsade lite också. Sekvensen nedan är tagen med ett fish-eye. Ska prova olika tekniker för redigering med den sen.
Det är en enorm förändring i samhället som sker och kommer att fortsätta att ske på grund av den globala värld vi lever i idag. När en person i Kina som är van vid en tiondel av den levnadsstandard vi är vana vid kan konkurrera med oss uppstår problem. Att det sedan kommer en robot som är van vid 0 i levnadsstandard som kan konkurrera med båda de här personerna gör inte situationen bättre. Detta på grund av att samhället vi har idag inte är anpassat för att hantera detta. Alla våra trygghetssystem är kopplade i någon form till arbete. Vi lever fortfarande i ett moralistiskt samhälle där den som inte arbetar inte heller ska äta.
Vad händer när det inte finns arbete längre? Det är bara att titta oss omkring, utanförskap, otrygghet, osäkerhet och en ökande psykisk ohälsa, framförallt bland unga.
Jobben flyttas mer och mer in mot städerna vilket gör att man måste flytta dit jobben finns. Det leder till en mer och mer utdöende landsbygd. Var finns stora delar av SDs väljare? Just det, landsbygden!
Oavsett hur mycket vi stimulerar ekonomin går det inte att stå emot marknadskrafterna som är överallt. Vi behöver en ny, modern politik för att tackla dessa problem.
Vänsterpartierna har inte lösningarna lika lite som att högerpartierna har det. Och detta vet folk om. De kommer ihåg hur det var före alliansen och hur det var under alliansen. Det är med denna vetskap Sverigedemokraterna skördar sina framgångar. För att parafrasera Krister Renaud på twitter: Genom att de andra partierna på alla sätt distanserar sig från ett populistparti som SD får de SD att framstå som enda alternativet. För de som vill ha förändring.
Att de sen står för en förändring mot en auktoritär protektionistisk nationalstat är inte det viktiga. Fler och fler ser SD uppenbarligen som ett alternativ till de andra partierna och det måste tas på allvar.
Mer kärlek är inte lösningen, eftersom rasismen inte är problemet. Ökad polarisering löser ingenting, det ger bara mer “vi och dem”-politik. Samtidigt ska vi inte sluta med att stå upp mot rasism; Det är oerhört viktigt att markera vad som är okej och inte, men vi ska komma ihåg att den främst är ett symtom på ett större problem. Vi har en ökande rasism på grund av otryggheten. Just för att det är enklare att utpeka en grupp, som dessutom råkar vara mer utsatt än ens egen än att lösa det egentliga problemet: Arbetslösheten, eller snarare utanförskapet som den leder till. Som Mona Sahlin sa under kvällen igår:
“Vi ska inte lyssna på deras politik, men på deras väljare”
Prekariatet kallas den klass som består av de som riskerar eller är i den otrygga situation som bristen på arbete leder till i en värld där alla måste arbeta för att överleva.
Det är i denna grupp som otryggheten frodas och som leder till bland annat rasism.
47% av alla jobb vi har idag kommer vara automatiserade inom 20 år. Det är vad studier visar på och oavsett hur mycket tillväxt vi har kommer automatiseringen att ta över fler arbeten än vad som skapas. Tillväxt som forskningen dessutom visar på riskerar att förstöra den planet som vi har.
Vi måste släppa på den populistiska och moralistiska politik som förs idag, sluta att polarisera samhället och börja lyssna på vad forskarna, vetenskapen och de utsatta har att säga. Se Sverigedemokraternas framgångar som en varningsklocka för att man måste börja ta dessa problem med utanförskap på allvar och inte att man ska ta efter deras politik.
Bild av Jonas Olsson
CT beskrivs som en av de viktigaste egenskaperna vi kan lära ut i informationssamhället vi lever i idag v Jeanette Wing. Vi har datorer och mjukvara överallt omkring oss idag; De flesta skulle inte kunna klara sig igenom en enda dag utan att komma i kontakt med det. Trots det är det väldigt få som har förståelse för systemen, de ses som magi av de flesta.
Wikipedia beskriver det som följande:
Computational thinking can be used to algorithmically solve complicated problems of scale, and is often used to realize large improvements in efficiency.
Att lösa komplicerade problem med hjälp av algoritmer och utnyttja detta till att realisera store effektivitetsförbättringar. Kort och enkelt vad programmerare gör idag: Skapar mjukvara (som är recept för vad en dator ska utföra vid särskilda händelser).
Det låter knepigt, och det är det ofta, men inte för att CT är något komplicerat utan snarare för att den mesta mjukvara som används idag är väldigt komplicerad och omfattande.
Men det är skillnad på att kunna vara delaktig i att vara en del av skapandet och att förstå. De flesta idag har inte förmågan att skriva nästa A Song of Ice and Fire, men de flesta har möjlighet att se skillnad på det verket och något som inte alls är lika bra; Samt har de flesta idag förmågan att ta del av verket. Det som vi kallar läskunnighet.
En gång i tiden var läskunnighet en förmåga som endast eliten i samhället hade. Det höll makten borta från massorna och koncentrerade makten hos en liten elit. Vi måste göra om samma resa som vi en gång gjorde på 1400-talet men denna gång med förståelsen för den teknik vi är så beroende av. Det är för viktigt för att lämnas i händerna på en så liten del av befolkningen som det är idag.
I Storbritannien har man förstått vilken viktigt kunskap detta är och där ska man nu lära ut programmering från årskurs 5. Detta är något vi också borde ta efter!
Vi är bara i början av en teknisk utveckling som kommer att explodera de kommande åren och förståelsen för våra system vi är och kommer bli ännu mer beroende av är avgörande för samhället.
Vänta inte på att Sverige tar efter Storbritannien utan hjälp de i din närhet att få upp ögonen för programmering och “hacking”. Det finns många resurser, som till exempel Code.org eller Codecademy. Jag rekommenderar dig som har egna barn själv eller i din närhet att köpa en Raspberry Pi och gör lite enklare övningar, det krävs inte mycket för att det ska bli kul, programmering är juh trots allt enormt kul i sig 😀
]]>Solnedgångar är en av de finaste tiderna man kan fotografera landskap i men det kan också vara något av de mest komplicerade man kan fotografera.
Anledningar till att det kan vara besvärligt är flera men de två som jag har sett som störst bekymmer är den stora dynamiska bredd som scenen ger och glare från glaset i objektivet.
HDR-fotografering är det sätt man kan hantera situationer med stora skillnader i ljusnivåer. Idag har många kameror inbyggda funktioner för att ta sådana bilder och det görs oftast genom att kameran tar flera bilder med olika exponeringar för att täcka de olika ljusnivåerna i scenen, sedan byggs de olika bilderna ihop i efterhand.
HDR är en fas många fotografering (mig inkluderat) fastnar i under sin utveckling som fotograf. Förmodligen för att det känns lite som magi och man kan skapa surrealistiska bilder (Som många uppskattar).
Idag känner jag att jag kommit lite förbi “HDR-gropen”. Är tvärtom inne i en fas där jag vill att allt ska se ganska naturligt ut (färgton iallfall). Är även lite förtjust i starka färger just nu.
Det finns flera olika sätt att göra HDR på, det vanligaste och enklaste är något som kallas för tonmappning. Det innebär att man slår samman flera bilder i olika exponeringar till en bild med extrem dynamisk bredd som man sedan kan redigera.
Eftersom det är den vanligaste metoden är det den som de flesta blir introducerade med och det gäller även mig. Det är dock väldigt lätt att gå för långt med redigeringen (Som man kan se i bilden nedan).
(Man kan få samma effekt i Lightroom genom att dra_clarity-slidern_till max.)
Idag använder jag lite andra tekniker än tonmappning när jag gör HDR av mina solnedgångsbilder. Tonmappning är ett ganska trubbigt verktyg som har problem med “ghosting” (när något rör sig mellan bilderna) samt att tekniken inte tar hänsyn till hur scenen ser ut, den arbetar endast utifrån sin algoritm som man oftast kan tweaka på flera olika sätt.
Att använda lager i Photoshop är tekniken jag föredrar. Det innebär oftast att jag fotograferar lite annorlunda.
För denna bilden krävdes endast två exponeringar med 2EV i skillnad. Jag valde att inte hålla den ljusaste exponering för ljus för att inte ge för stor skillnad. Jag tog även en exponering där jag täckte solen för att minska glare i området med fältet; Den hade samma exponering som den ljusaste bilden.
Bilderna redigeras sedan individuellt för varje scen, i detta exemplet en bild som jag redigerar för ängen och en för himmelen. Därefter öppnar jag bilderna som lager i Photoshop.
Jag väljer alltid en bild som är bas, i detta fallet så valde jag ängen. Sedan maskar jag in de andra bilderna, först ängsbilden utan glare och sist himmelen.
Med denna metod kan jag efterbehandla nästan vilken scen som helst väldigt snabbt. Oavsett hur stor den dynamiska bredden är. Medans Tonmappning via tex Photoshops inbyggda **Merge to HDR**-funktion eller Photomatix inte enkelt klarar av en extrem scen som en stjärnhimmel till exempel.
Slutresultatet ser man nedan, oftast kan man ganska lätt nå samma resultat via tonmappning (faktiskt så gjorde jag detta för exemplet för att testa, den stora skillnaden här är just sämre detaljer på ängen pga att inte bilden där jag täckte solen var med). Men en bild som denna bild på stjärnhimmelen över Jönköping där exponeringsskillnaden är extremt stor hade inte varit möjlig med tonmappning.
För 3 dagar sedan landade vi i Hong Kong. Som ni kan se om ni följer länken så bröt jag mot elektronikförbudet när vi landade :) Lätt värt det.
Hong Kong gav ett mycket gott första intryck, tunnelbanesystemet, skyttelbussar, taxis och i stort sett alla transporter fungerar mycket smidigt; i de flesta fall är det bara att betala, hoppa på och sen av. Inga konstigheter!
Efter några veckor där man vant sig vid kinesiska priser i Yuan och att får ett byte mot Hong Kong-priser i HKD blev det en totalchock. Från att ha kunnat äta sig mätt för typ 30 kr en hel dag till att betala Minst 100 kr för ett enda mål mat blir det lite skillnad.
Även om Hong Kong är i stort sett kinesiskt så känns det väldigt mycket som en västerländsk stad. Allt skrivs oftast på engelska och det mesta av staden är kraftigt inspirerat av London.
Hong Kong som turiststad har mycket att erbjuda, speciellt om man är intresserad av shopping. Igår besökte vi ett gigantiskt köpcenter som heter Harbor City. Det var så stort att man knappt kunde se änden av vissa korridorer. Här fanns en av de bästa bokhandelsbutiker jag varit i, de hade verkligen allt! :) Det var rena rama turen att jag kom därifrån utan något köpt.
Innan vi åkte tillbaka till Hong Kong Island där vårt hotell är passade vi på att titta på det berömda Symphony of Stars som är en ljusshow med musik som visas varje kväll på alla stora byggnader i skyline. Det var mycket coolt dock regnade det extremt mycket (vi stod i en decimenter djupt vatten). Vid slutet av showen hade regnovädret som pågått under dagen gått över till kraftig åska, sådan som man bara kan se i tropiska zoner.
Någon timme senare kom vi tillbaka dyblöta till hotellet helt slut i hela kroppen efter en lång dag med mycket promenerande. Jag somnade väldigt snabbt :)
Idag har vi besökt huvudattraktionen på vår Hong Kong vistelse, Ocean Park.
Ocean Park är beläget på andra sidan Hong Kong Island med bästa utsikt och läge. Fyllt med massor med karuseller, berg- & dalbanor och diverse attraktioner kring djur, både från ovan och under havets yta.
Favoriten här måste vara Grand Aquarium, allt från enorma stingrockor till hajar och småfisk med gångar där man kunde gå rakt igenom och under akvariet, det var riktigt awesome.
Ocean Park är uppdelat i två delar, en halva som ligger i dalen, där fanns akvariet och lite andra attraktioner; Den andra delen finns på toppen av berget där det är mestadels karuseller.
Ocean Park avslutades med att se på deras fontänshow med specialeffekter.
Tredje och sista dagen började med att vi bytte hotell till ett som var närmre flygplatsen. Här var det den fina poolen som vi fick ha i princip ensamma som var huvudattraktionen.
Vi spenderade inte all tid i poolen, det blev även en tur in till Sneaker street, en gatumarknad full med fejkprodukter.
Efter en natt på hotellet var sista delen på resan avklarad och det var “bara” resan hem kvar.
The end.
]]>Idag har vi besökt Silk Road som är ett stort varuhus med alla möjliga saker, allt från märkeskläder till elektronik, och självklart silke. De flesta produkter ska vara “fake” men enligt alla skyltar och liknande ska det vara äkta (samt att prutning var förbjudet fast det gjorde alla ändå).
Jag köpte en vattenflaska i glas som var i två lager glas för isolering. Den har öven inbyggt tefilter. Min plan är att ha den för att ha kallt vatten på sommaren :)
Ett problem under kvällen har varit bagagerestriktionerna på flyget till Hong Kong. De som vi fick med vår bokningsbekräftelse stämde nämligen inte överens med det som står på deras webbplats; FÖr att säkra packar vi våra väskor för att matcha de lägsta angivna värdena vilket är 20 kg för incheckat och 5 kg handbagage.
För någon som reste hit med drygt 7 kg handbagage och inte jättestor marginal mot de 23 kg som vi reste hit på (incheckat) är dessa nya bagagerestriktioner inte minst sagt besvärliga. Planen är nu att resa i tjocktröja och jacka med fickor fyllda till en stad som har tropiskt klimat (och då kom jag ändå lindrigt undan mot de som packat sin väska till bredden även på vägen hit)
Mitt under packningen kom en kackerlacka in från ett hål i väggen (i ett annars mycket fint hotellrum) som flög runt, panik följde. Personalen kom och sprutade radar lite överallt och gick sedan. 15 minuter senare var kackerlackan tillbaka och flög runt, den lyckades dock vända sig upp och ner och studsade runt upp och ner. Lite mod (okej ganska mycket mod) från min sida gjorde att vi lyckades köra flug/getingtricket med en kopp över och ett papper under som vi sedan tejpade fast på koppen och gick med till lobbyn.
Vi fick byta till rummet intill för våra sista 6 timmar på hotellet, och nu ska vi sova! :)
]]>Idag har vi varit och besökt den kinesiska muren, vi hade bokat en privat tour som vi tog till ett av de mindre populära men ansett av de flesta vara en av de finaste delarna av den kinesiska muren, Mutianyu.
För att komma upp till muren åkte vi med en sittlift upp drygt hundra meter (det fanns möjlighet att gå men vi tyckte att det skulle vara tillräckligt att klättra på muren) När vi kom upp belönades vi med utsikten i bilden nedan, inte så dåligt! :)
Under drygt tre timmar klättrade vi upp till tornet som syns till höger på bilden; När jag skriver klättra menar jag det bokstavligen, vissa delar var mer som en lodrät klättervägg än en trappa. Lite här och där var det försäljare som sålde läsk, öl, vatten och lite blandat godis (för drygt fyrdubbla normala priset, trots det köpte vi ändå lite förfriskningar när vi klättrade ner igen).
När man skulle ner fick man åka med en rutschkana (och man fick inte fotografera, fast det gjorde vi ändå)
Efter tre veckors slit är vi färdiga med vårt case som vi gjorde här i Kina och har nu sagt hejdå till Ningbo och tagit tåget till Beijing. Tågresan är nog en av de smidigaste jag någonsin åkt med, det är nog bättre att jämföra med flyg än något annat, incheckning och så var väldigt likt för flygresor men gick mycket snabbare.
Framme i Beijing tog vi en taxi till hotellet (i en trafik som är myyycket lugnare än Ningbo, men som även gjorde taxiresorna lite dyrare). Hotellet heter King Parkview Hotel och är ett stenkast ifrån Förbjudna Staden vilket underlättade idag :)
Vi kunde knappast fått bättre väder när vi gick till Förbjudna Staden idag, den enda nackdelen var att det gjorde resten av Beijing också. Men efter en timmes stångande i kön kom vi till slut in, och det var stort! :)
Alla mina bilder kan ses i mitt album på Flickr. Rekommenderar även att titta på alla photospheres och bilder på Instagram. Det finns ett flertal gamla bilder från bland annat vårt besök i vattenstaden Xitang och ifrån ett parkbesök i Ningbo.
Min favoritbyggnad måste vara Hall of Literary Glory i Förbjudna Staden, den används som museum för keramik och har en mysig dunkel belysning som gjorde sig väldigt bra för lite fotografering :)
Senare på kvällen idag besökte vi ett parkområde som heter Beihai Park. Det var knappt något folk och det måste vara det mysigaste stället jag sett hittills!
Imorgon ska vi åka till Kinesiska muren, det ska bli häftigt! 😀
]]>En kort taxiresa från campus i Ningbo ligger 月湖, eller Moon Lake Park som det också heter. Jag och Jossan tog en eftermiddag och kväll här borta från resten av gänget och gick runt och fotograferade.
Efter att solen gått ner lade det sig ett lugn över hela parken, det dök även upp flera grupper av människor som körde någon form av gruppträning med yoga på några av de stora gräsmattorna.
När mörkret lade sig ordentligt gjorde parken verkligen rätt för sitt namn, den spegelblanka ytan reflekterade alla lampor från staden runt och nymånen reste sig över parken.
Mellan arbetet med vårt projekt gjorde vi en del utflykter, en av dem var till kanalstaden Xitang som beskrivs av många som Kinas Venedig, på många sätt var det en träffande beskrivning, den var både pittoresk och en turistfälla.
Det var väldigt fint, men ganska lite att göra, några timmar här hade räckt och inte en heldag som det blev (Vi åkte i en gemensam buss dit).
Marcus beskriver upplevelsen kanske bäst i sin vlogg som vi slängde ihop medan vi väntade på bussen hem.
Efter regn kommer solsken sägs det och det är samma sak i Kina. Det har regnat i några dagar nu och först idag blev det fint.
Eftersom jag inte tagit så mycket bilder på campus gick jag och Tobbe en runda och fotograferade. Med Google’s nylanserade kamerapp i högsta hugg tog jag lite photospheres som kan ses här; Min plan är att fylla på det albumet med alla photospheres som jag tar.
Här är det närmsta supermarket där vi kan köpa lite allt möjligt.
Detta är parken som ligger intill vad jag tror är biblioteket.
För tillfället bor vi på Zhejiang Wanli University campus i lägenheter avsedda för internationella, vilket betyder att de är typ dubbelt så stora som de vanliga lägenheterna och det bor hälften så många i dem. Vi har tvättmaskin, kök, kylskåp, mikrovågsugn, dusch och allt sådant (fast typ inget fungerar i just vår lägenhet).
Köket använder vi inte så ofta utan vi äter ute i stort sett hela tiden (frukost och kvällsmat är undantag). Att äta ute kan kosta så lite som typ 3 kronor och så mycket som 100 kronor beroende på vart man går. Just restauranger är inte jättestor skillnad mot hemma. Bortsett från kommunikationsproblemen vid tydandet av menyn och just beställningen så funkar det rätt bra. Fast vi får varmt vatten vid servering, weird.
Just när det kommer till mat är nog frukost det som är mest besvärligt. De har nämligen inget ordentligt bröd här, man får äta liknande sockerkaka om man vill ha något brödaktigt. För att reda bot på detta bestämde vi oss för att ta ett besök hos IKEA i Ningbo för att försöka få tag på lite mat.
Det enklaste (i de flesta fall) sättet att ta sig fram i Ningbo är taxi, det är billigt, snabbt och i de flesta fall utan komplikationer. Idag var det inte utan komplikationer.
Tobias, Marcus och Jag skulle dela taxi bort till IKEA, vi gjorde som vi brukar och viftar in en taxi varpå vi visar adressen (skriven på kinesiska i en liten magisk bok vi har) och efter att taxi-chauffören visar en liten “kom-in”-rörelse hoppar vi in i taxin och den tar oss till destinationen. Efter kanske en tio minuters åkning började Tobias som satt i framsätet och chauffören försöka så gott det går kommunicera vart vi skulle, chauffören hade nämligen inte koll på var IKEA låg så vi fick efter bästa förmåga och Google Maps förklara vart han skulle köra. En kombination av dålig kommunikation och en ofullständig karta befann vi oss på destinationen. Så här såg det ut.
Chauffören var ganska bestämd att detta var rätt destination och ville bli av med oss så vi blev utkörda ur taxin och fick ta oss vidare på egen hand. Området vi befann oss i var hälten förort och hälften byggarbetsplats. Här ska det tilläggas att vi inte hade en ordentlig address till IKEA, den enda vi hade var skriven med kinesiska tecken och således inget vi kan knappa in på våra smartphones som sedan magiskt kunde leda oss framåt. Här var vi utelämnade åt vår egna orienteringsförmågor men främst vår tur.
Efter en liten promenad åt det håll vi trodde att IKEA var såg vi en blå byggnad en bit bort. Med stor entusiasm gick vi vidare åt det hållet i dryga fem minuter varpå vi upptäckte att det var bara en övergiven industribyggnad, som dessutom låg intill en flod som blockerade alla möjligheter att ta sig vidare i den riktningen. Det var bara att vända tillbaka.
Det var vid denna tidpunkt de andra kom fram till IKEA (utan problem alls) och hade möjligheten att skicka en bild på var de befann sig på kartan. Nu hade vi en punkt att gå mot! =) 30 minuters gång senare genom industriområden, över stora vägar, under stora vägar, över en bro var vi äntligen framme vid IKEA, och det var underbart!
På IKEA passade vi på att äta lite på restaurangen och sedan den sedvanliga rundvandringen (där de andra besökarna var mer intresserade av oss än varorna) och avslutades sedan i IKEA Foods där vi fick tag på diverse svenska matartiklar. Jag som hungrat efter något ordentligt i brödväg köpte 3 stora påsar med skorpor :)
Efter IKEA tog vi taxi (inga komplikationer) till ett annat köpcenter som heter Olé. Där har de importerade produkter liknande de som vi ska designa för på vårt projekt, så att besöka stället där produkterna ska säljas var något vi kände vi behövde göra. Det var efter detta som vi stötte på komplikationer igen. Det är nämligen så att mellan 16:30 och 18:00 är det taxibyten i Ningbo och det är i stort sett omöjligt att få tag på en taxi, speciellt inte för längre sträckor som det var vi skulle göra; Klockan var 16:21 när vi började leta taxi. Addera sen ösregn till denna ekvationen så får man ett litet hum om hur det var.
Efter en halvtimme efter febrilt letande efter taxi gav vi upp och begav oss in på närmsta Starbucks där vi kunde torka lite grann och invänta bättre tider.
Klockan 17:53 gav vi oss ut på gatorna igen efter taxijakt, och vi var inte ensamma. Halva Ningbo var ute och jagade taxi i regnet och de är betydligt vanare vid det än vi är. De första dagarna här stod vi lite tafatt och vinkade på trottoaren, hälften såg förmodligen inte ens oss och den andra halvan blev tagna av andra. Efter ytterligare 20 minuter där vi stod halvvägs ut i korsningen med 10 andra kineser fick vi äntligen tag på en taxi.
Efter så lång tid i regnet och så mycket strul på en och samma dag är det underbart att kunna sätta sig ner och bara åka med, att vi sen höll på att krocka ett antal gånger behöver vi inte gå in i detalj på.
Nu ska vi ha en chillkväll efter en varm dusch och bara slappna av med lite skorpor!
]]>