Gustav Lindqvist
Solnedgångar är en av de finaste tiderna man kan fotografera landskap i men det kan också vara något av de mest komplicerade man kan fotografera.
Anledningar till att det kan vara besvärligt är flera men de två som jag har sett som störst bekymmer är den stora dynamiska bredd som scenen ger och glare från glaset i objektivet.
HDR-fotografering är det sätt man kan hantera situationer med stora skillnader i ljusnivåer. Idag har många kameror inbyggda funktioner för att ta sådana bilder och det görs oftast genom att kameran tar flera bilder med olika exponeringar för att täcka de olika ljusnivåerna i scenen, sedan byggs de olika bilderna ihop i efterhand.
HDR är en fas många fotografering (mig inkluderat) fastnar i under sin utveckling som fotograf. Förmodligen för att det känns lite som magi och man kan skapa surrealistiska bilder (Som många uppskattar).
Idag känner jag att jag kommit lite förbi “HDR-gropen”. Är tvärtom inne i en fas där jag vill att allt ska se ganska naturligt ut (färgton iallfall). Är även lite förtjust i starka färger just nu.
Det finns flera olika sätt att göra HDR på, det vanligaste och enklaste är något som kallas för tonmappning. Det innebär att man slår samman flera bilder i olika exponeringar till en bild med extrem dynamisk bredd som man sedan kan redigera.
Eftersom det är den vanligaste metoden är det den som de flesta blir introducerade med och det gäller även mig. Det är dock väldigt lätt att gå för långt med redigeringen (Som man kan se i bilden nedan).
(Man kan få samma effekt i Lightroom genom att dra_clarity-slidern_till max.)
Idag använder jag lite andra tekniker än tonmappning när jag gör HDR av mina solnedgångsbilder. Tonmappning är ett ganska trubbigt verktyg som har problem med “ghosting” (när något rör sig mellan bilderna) samt att tekniken inte tar hänsyn till hur scenen ser ut, den arbetar endast utifrån sin algoritm som man oftast kan tweaka på flera olika sätt.
Att använda lager i Photoshop är tekniken jag föredrar. Det innebär oftast att jag fotograferar lite annorlunda.
- Identifiera de olika områden jag måste ta hänsyn till.
- Ta en bra exponering på varje område i scenen.
För denna bilden krävdes endast två exponeringar med 2EV i skillnad. Jag valde att inte hålla den ljusaste exponering för ljus för att inte ge för stor skillnad. Jag tog även en exponering där jag täckte solen för att minska glare i området med fältet; Den hade samma exponering som den ljusaste bilden.
Bilderna redigeras sedan individuellt för varje scen, i detta exemplet en bild som jag redigerar för ängen och en för himmelen. Därefter öppnar jag bilderna som lager i Photoshop.
Jag väljer alltid en bild som är bas, i detta fallet så valde jag ängen. Sedan maskar jag in de andra bilderna, först ängsbilden utan glare och sist himmelen.
Med denna metod kan jag efterbehandla nästan vilken scen som helst väldigt snabbt. Oavsett hur stor den dynamiska bredden är. Medans Tonmappning via tex Photoshops inbyggda Merge to HDR-funktion eller Photomatix inte enkelt klarar av en extrem scen som en stjärnhimmel till exempel.
Slutresultatet ser man nedan, oftast kan man ganska lätt nå samma resultat via tonmappning (faktiskt så gjorde jag detta för exemplet för att testa, den stora skillnaden här är just sämre detaljer på ängen pga att inte bilden där jag täckte solen var med). Men en bild som denna bild på stjärnhimmelen över Jönköping där exponeringsskillnaden är extremt stor hade inte varit möjlig med tonmappning.
